Igår hattade jag lite hit och dit. Jag var på ett jobb på dagen, därefter mötte jag flickorna för att gå till tandläkaren. Sedan tog vi bussen tillbaka och de fick gå hem och göra middag själva eftersom jag skulle på möte på avdelningen på NKS, som en av representanterna för Barncancerfonden Stockholm Gotland. Vi tar liksom pulsen på läget där uppe ibland, så saker kan bli så bra som möjligt.
En mamma var i chockfas. Hennes femtonåriga flicka kommer inte klara sig. De vet det nu. Det finns ingenting mer att göra. Vi pratade, lyssnade, försökte trösta. Det är ett avgrundsdjup jag själv inte förstår.
Det var en lugn kväll på avdelningen i stort. Det var hela två månader sedan jag var där, det är välsignat lång tid i barncancerland.
Innan på dagen, på väg till det där jobbet fick jag ett meddelande från en annan mamma som vi mötte på avdelningen i somras. Hon undrade hur det gick för Lycke och jag svarade peppar peppar, bra tack. Hur har ni det? Frågor vars svar man liksom inte alltid ser komma.
Deras lille kille är inte här längre.
Han blev bara ett och ett halvt.
Jag brister. Kan inte samla mig. Folk tittar när jag snorar på gatan. Jag gick in i närmsta kyrka och stängde av telefonen. Satt där och liksom..brast färdigt.
Det är inte klokt. Jag kan inte begripa att tre barn vi alldeles nyss lekt med i de gula korridorerna har lämnat sina familjer i en sådan enorm sorg denna hösten.
Alla får var sitt ljus.
Jag är så ledsen att inte alla kan botas. Mycket mer forskning behövs. En del diagnoser har fantastisk prognos nuförtiden men en del har dessvärre nattsvart utsikt. Vi måste ändra på det.
Idag har jag skrivit mer med mamman som nu har 66% av sin barnaskara kvar. Hon är fantastisk, så ljus och positiv. Hon tackar för mitt engagemang. Jag önskar jag kunde göra mycket mycket mer.
Idag samlar jag lite kraft, ska inte hatta runt riktigt lika mycket, men ska lägga hjärtat på golvet och sjunga den musik jag älskar mest. Och krama på mina ungar mer än vanligt. Gör det ni med, hur jävla klyschigt det än må vara.
