En reflektion. I respektens och lyhördhetens tecken. Kryddat med en dos trötthet på folk, erfarenhet och hopp. 

När vårt barn fick en allvarlig sorts diagnos för 2,5 år sedan började jag öva. Jag började öva på att inte göra upp egna sanningar, jag lärde mig minnas vad just våra experter sagt, och det lät inte min egna rädsla få fäste lika starkt. Jag valde att verkligen lyssna till kunskap och erfarenhet, och det lugnade mig. 

Jag övade även på att vara rak i förhållande till andra. Om vi skulle träffa vänner frågade jag alltid om alla var friska, eftersom något annat kunde ställa till grava problem. Jag struntade i om folk tyckte jag var jobbig eller överdriven. Jag tror dock inte att folk hade den bilden av oss under behandlingstiden. Agerandet var absolut nödvändigt. 

Jag har fått många frågor senaste tiden. Om jag är orolig för vårt barn, om hon fortfarande har nedsatt immunförsvar. Det har hon inte. 

Åsiktskorridoren just nu är på något märkligt sätt både bred och väldigt smal.

Vi människor verkar alltid vilja hitta någon form av syndabock så fort något allvarligt och oförutsett händer. Om det inte handlar om vems direkta fel något är så kan fokuset bli att kritisera hur allt sköts. Jag tror att det är väldigt viktigt att ha tilltro till att de allra flesta just nu gör sitt allra bästa. 

Det här är liksom ingens fel. 

Jag tycker folks åsikter om Coronaviruset och dess framfart och följder är tämligen ointressanta. 

Det är ett virus. Det sprids fort. Väldigt fort. Vaccin finns inte. Antibiotika biter inte. Så är det.

Problemet blir om folks åsikter gör att deras omdöme tryter. 

Tidigare i livet har jag vid ett gäng tillfällen hört folk säga att de ”kräkts igår kväll men att det är lugnt nu, jag känner inget så det är ingen stor grej”.  För just den kanske, men kort därefter ligger någon annan och blir riktigt dålig. Lite som en mamma jag mötte en gång som störde sig på att skolan bad oss alla att luskamma våra barn, hon sa kort och gott att ”Nej men vår tjej har så tjockt hår, hon får aldrig löss”.  Klart att hon fick. 

Dumhet, det är fanimig farligt på riktigt.

I just dessa tider håller man sig och sina barn hemma om någon är förkyld, hostar eller är hängig. Jo vi vet, tänker alla nu, det säger och skriver ju precis alla överallt dessa dagar. Men, än dock negligeras det på en del håll. Jag blev ordentligt irriterad igår när en ung man hostade rakt ut, inne på en bensinmack. Han hostade rejält o vi var flera som sa till. Vissa får väldigt svaga symptom av både vanliga virus och just detta aktuella, vissa mer märkbara, och vi kommer aldrig få veta exakt vem av de som insjuknar som hade vad. 

Men en sak kan jag lova- du vill inte vara den som säger ”nej men det är ingenting, bara lite snuva” tex. 

Du vill inte vara människan vars oförsiktighet får en annan förälder att åka mitt i natten med ett kanske redan utsatt barn till en full barnakut för att under förtvivlan sätta en nål i ett blekt bröst och det enda att göra är att hoppas, att inte febern stiger snabbt och att det inte blir farligt. 

Jag säger detta eftersom detta händer, dagligen, och har hänt oss, pga andra virus och andra infektioner i andra tider. Jag har varit den mamman, den rädda och ledsna mamman i vanmakt. Det kan och kommer hända nu och bli kritiskt, du vet inte vem du påverkar om du negligerar eventuella egna symptom, även om de i dina ögon verkar vara obetydliga. Så enough said- stanna hemma. Riska inte andras tillvaro.

Vi är oerhört många som går runt och grunnar på ungefär samma saker just nu. Tankar snurrar. 

Vad är vad, vad är lagom, vad är rätt? 

Det är inte lätt. Det förstår alla. Och det är olika svårt för oss.

Mångas oro för ekonomin blir fullständigt bedövande. Jag har kollegor som förlorat samtliga bokade jobb fram till sommaren, mångas verksamheter står inför ruinens brant.

Det är i dagsläget högst osäkert hur det kommer bli med det jag själv har framför mig jobbmässigt. 

Men, jag har oroat mig så, för så mycket, under ganska lång tid, därför övar jag just nu på att skjuta undan jobb- och pengaoron så gott det går. Många branscher är påverkade, även om det blir väldigt konkret och tydligt i just vår, och frågan är i hur hög grad och under hur lång tid vi kommer påverkas. 

Är man inte drabbad i sitt jobb utan tex har ett företag som rullar på skulle jag vilja passa på att uppmana och uppmuntra till att se om det finns något som de som nu är mer eller mindre sysslolösa kan göra där. 

Och, en vettig sak att betänka är att detta  i n t e  är tiden att be en artist komma och uppträda gratis. (Det är givetvis tveksamt om det någonsin är tid för det.) 

Lika olika som vi alla ser ut, lika olika är våra reaktioner kring speciella  händelser. Lika mycket experter som vi är inom vissa områden, lika självklart är det att det finns andra experter som absolut inte delar vårt sätt att se på saker. På samma sätt kan också smittskyddsexperters åsikter skilja sig åt. Ingen behöver vara idiot för det, vi behöver liksom inte hålla på så, vi får inte ett bättre debattklimat av att raljera över en och annan som syns i rutan. I samma anda är det också otroligt osunt med pekpinnar och åsikter om hur andra borde reagera. Få människor vet exakt hur den reagerar när det svajar ordentligt.

Det finns en del sakliga klipp, bland annat ett par minuter in i Boris Johnsons presskonferens från igår där två mycket tydligt kommunicerande och kunniga personer berättar om hur de ser på skeendet. Våra ledare må inte alltid vara tydliga, bra eller charmiga i såväl världen som i Sverige, men jag önskar inte någon politiker, som viger sitt liv åt att tro sig kunna förbättra för sitt land, skuld och glåpord just nu, oavsett partifärg. 

Vi behöver ha tilltro, både till oss själva, att vi kan hantera en kris, att vi klara att hantera eventuella sjukdomssymptom, men också till de som leder arbetet med att minimera skadan på samhället just nu. 

Det finns alltid en risk att saker blir värre än vi vill tro. Men, det finns faktiskt alltid en chans att det går något bättre och smidigare än vi förväntat oss. 

Hoppas chansen vinner över risken❣️