Jag vill berätta om min man. Som enhetschef för upphandling av medicinsk teknik på Region Stockholm har han sedan månadsskiftet januari/februari arbetat helt och hållet med Coronaviruset och dess framfart.
Han är på flera sätt spindeln i nätet mellan sjukhusen och leverantörerna. Alla arbetar maximalt just nu, han med.
Han sitter med diagram och siffror som jag inte alls förstår, om behov, lager, och ordrar som omöjliggörs och möjliggörs av olika människor där ute. Han och hans team får en mängd förslag om sånt de kan få köpa in, och varje sånt kollas upp noggrant eftersom behovet är så enormt. En del förslag är mer eller mindre skamliga, men in kommer även många otroligt konstruktiva förslag på lösningar, samarbeten och erbjudanden om stöd från olika aktörer i näringslivet.

Väldigt mycket av det de gör är inte officiellt, åtminstone inte just nu. Kommunikationsnörden i mig skriker vissa kvällar när vi pratar om vad som hänt under dagen ”Var är er kommunikatör, varför VET ingen att ni sitter med detta, ni skulle få så mycket respekt och cred” babblar jag.
”Vi bryr oss inte om cred nu, vi släcker bränder och försöker rädda liv och underlätta för all personal”, blir svaret.
Igår berättade Robban om att det i onsdags den 1 april kommit in ett ärende som verkade intressant men som senare visade sig vara ett aprilskämt. Ett flertal medarbetare på regionen hade arbetat febrilt med att gå vidare det innehållet, analysera och fundera på hur det stod till med erbjudandet i mailet, man säkerställde trovärdighet och la flera timmar på något som sedan, precis i detta dramatiska nu, visade sig vara…ett litet skämt.
Det finns sannerligen idioter till allt.

När jag var med vår dotter på ännu en magnetröntgen igår frågade jag våra älskade sköterskor på Nya Karolinskas top floor hur allt gick på barnonkologen. Bra, sa de. Vi ser ut som byggare Bob eftersom vi måste ha visir vid provtagningarna och vi får inte krama barnen, det är konstigt. Alla möten mellan familjer och läkare som kan ske via telefon sker så, eftersom det då möjliggör att en del läkare kan avlasta i vuxenvården i nuläget.
Detta innebär för oss att vi alltså inte får sitta med våra makalösa, lugnande överläkare och höra hur röntgen såg ut och hur närmsta tiden blir, utan det får vi tala om på telefon om två veckor.
Uppe på avdelningen konstaterade jag också att många av behållarna för handsprit var tomma, och jo, det är för att det försvunnit en del. På Sveriges största barncanceravdelning sker alltså det.
Idioter finns alltså även stundom just där.

Det är väldigt mycket vi vanliga, småbekväma rätt priviligierade typer inte ser dessa dagar. Alla som sliter på olika sätt för att det ska GÅ att bli sjuk, eller för att det ska gå att fortsätta jobba på i vården. Alla projektledare, mellanchefer, logistikkonsulter, telefonister och lagerarbetare som bara köttar just nu. Alla biträden och lokalvårdare som spritar sängar och handtag, alla redan hårt prövade mitt på golvet i alla dessa sjukhuskorridorer.
Ofta får man det i media att låta som att Region Stockholm är någon slags koloss av byråkrati, en huvudaktör i det moderatstyrda snålcenter som prövar Stockholms vård så hårt.
Givetvis är det ju inte så. Den delen som arbetar med vården, gudars vad de sliter nu. Utan att det egentligen märks eller sägs utåt.
Men i det lilla så märks det. Att det jobbas på. Så tack, tack för det.