Jag är som en avigsida av mig själv. Jag kan inte vända mig själv rätt. Jag har rest mig massor av gånger, likt en sådan där spiralgubbe som får ett slag och studsar upp direkt. Jag kräver mycket av mitt eget driv, och har ursvårt att sitta still, vara ledig utan att ha gjort ALLT för att kunna gå framåt.
Analog är jag också. Papperskalendern ger en överblick som inte fås i telefonen. Jag har en sån där penna som var fräsig på 80-talet, en sådan med fyra olikfärgade knappar så man kan skriva med olika färger från samma penna. Effektivitet i sin renaste form liksom. Allt som är jobbrelaterat för mig har turkos, allt privat för mig eller familjen har grön, och barnen har var sin färg av rosa och lila.
Jag älskar att sitta där och skriva in dansklasser för tjejerna jämte rep eller textskrivartider för mig, bredvid träningstider, lunchmöten, och en och annan sjukhustid som markeras i lila. Jag brukar göra tydliga rutor jag för att markera föreställningar, konserter, inläsningar och en och annan föreläsning. Nu har jag inga sådan rutor alls, förutom en i maj. Allt annat är inställt, i bästa fall är något framflyttat, därav all tippex. Jag gillar tippex, men har aldrig så ofrivilligt använt så mycket som nu, vilket jag definitivt inte gillar.

Jag funderar. Vänder och vrider. Stöter och blöter med mig själv.
Det är ganska tyst. Det är till och med tyst i huvudet. En kreatör och entreprenörs förbannelse sägs ju annars vara att det sällan stillnar där uppe, därav kastar jag mig inte sällan upp ur sängen då och då, precis innan insomningsögonblicket, för att jag prompt måste skriva ner eller prata in något som bara var SÅ bra och viktigt som absolut inte får falla i glömska. Inget av detta sker nu.

Jag läser mig till, både i enskilda konversationer med vänner och kollegor och på sociala medier att det är många som har det så vansinnigt tufft. Det gör fysiskt ont faktiskt. Debatten är som vanligt polariserad. Det pågår både en sorts tävling i vilka det är mest ”synd” om, men samtidigt också en slags klappa-på-huvudet-jagong där vissa säger sig vara tvungna att poängtera att ”det är lika för alla”. Det gör mig provocerad. Det är fel.
Det finns grader i helvetet sägs det, och så även här. Jag vill inte påstå att det är mest ”synd” om någon eller några i allt detta vi nu går igenom, jag ogillar den indelningen. Men, när en del områden och branscher, som är helt beroende av folk som samlas, inte får ha sin verksamhet igång blir ju det de facto ett slags näringsförbud.

Mina funderingar ringlar sig vidare till att handla om vilka som nu är berättigade vilket stöd. Regeringen har kommit med en rad förslag och jag vet inte helt vad jag tycker. Jag tänker dock på detta; det övergår mitt förstånd hur dessa stödinsatser ska fördelas någorlunda rättvist. Det finns företag som går från hundraprocentig aktivitet till femtioprocentig, vilket givetvis måste vara ansträngande, men det finns även de som går från 100% till 0. Noll. Det rimliga vore väl då att just dessa faktiskt blir garanterade någon form av hjälp, om inte mer hjälp än de som ändå kan hålla igång.
Jag har överlag en svag tilltro till myndighets-Sverige och till att staten liksom löser biffen. Detta har sin grund långt bakåt i tiden, det är flera olika historier i en, som ett smådeppigt kinder egg med massor av obehagliga överraskningar i en kan man säga. Jag skippar att berätta om det här. Men, har man på olika sätt blivit ifrågasatt (och enligt fler än jag själv även orättvist bedömd) i samband med olika kontakter myndighetsärenden, så sitter det som en liten tagg. Jag har inte fått svar ännu om jag beviljas korttidsarbete då jag försökt permittera mig själv, och jag vet att det finns en detalj jag rent formellt skulle kunna fallera på. Jag har inte tagit ut lön i jämn ström alla månader i rad i början av detta kalenderåret, pga att jag dels investerat i ett nytt projekt och att mitt räkenskapsår är brutet och det inte såg fördelaktigt ut för resultatet att ta ut lön i januari och februari. Beroende på hur Tillväxtverket ser på det hela så kan jag godkännas, eller inte. Trots att mitt företag är klanderfritt skött, trots all den enorma skatt jag bidragit med till Sverige och oss alla under 14,5 år så är det som att jag hänger löst. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte skulle bli både ledsen och arg om min ansökan avslogs.

Jag tror att just bristen på tilltro är något av det farligaste just nu. Trytande tilltro till människor, våra möjligheter och hjälp från i detta fall staten är något av det mest hotfulla nu. Att som småföretagare inte bli sedd av myndigheter i dagsläget tror jag kan skapa en enorm ilska och frustration.
Att ens behöva överväga att inte fortsätta driva eget måste vara en sorg. Jag har knappt börjat snudda vid den tanken än, men vet många som som är där. Jag tänker så mycket på begreppet hälsa. Detta slitna ord, det hurtigt överanvända med mer än en innebörd.
Folkhälsa är så mycket, mycket mer än smitta. Helheten, om vi ägnar en tanke åt att många av landets uppemot en miljon enmansbolag riskerar gå omkull, är ogreppbar. Vad innebär det, för just deras och eras närståendes hälsa? Om jag känner mig avig idag, som trots allt slipper den mest fundamentala oron över att kunna fortsätta bo där vi bor och ge ungarna mat, hur ska då inte andra känna?
Mycket kommer ritas om framöver, i våra arbetsliv, i våra planer och digitala och analoga kalendrar. Hoppas även att min och kanske andras tilltro till viljan att fortsätta se små företag bidra till den välfärd vi så väl behöver kommer få nya konturer.
Jag vill verkligen tro att det vill bli bra.