Någonstans där borta ligger det ett slott. Mellan sjukhuset och slottet ligger det ännu mer sjukhus, vägar där det byggs och stora, grönskande träd invid en skimrande vik.
Jag undrar vad de tänker på inne på slottet. Och byggarbetarna nedanför fönstret, och passagerarna på bussen som kör borta vid Norrtull. En del tänker nog som jag, att det är en vacker sommardag idag. Vidare tänker nog en del att det är skönt att kunna ta sig lite frisk luft när man önskar.
Här inne på vårt sjukhus sitter jag och tänker på att de som designade bygget inte ansåg att just detta var så nödvändigt.
Vi är så skonade, vi har bara behövt bo kvar här vid några tillfällen och kan gå hem när medicinen gjort sitt för dagen. Då kan vi ta all luft vi vill. Men de som ligger kvar här kan inte det och just idag gör det mig så förundrad och störd.
Om jag får i uppdrag att vara med och bygga en skola, en restaurang eller en vårdinrättning, hade det inte varit passande om jag då hörde mig för med några som hade mer erfarenhet på området än jag själv? Det är tyvärr lika sorgligt som sant att de som chefade över Nya Karolinskas tillkomst inte lyssnade på de som kunde det viktiga, vad verksamheten innanför de vita väggarna faktiskt kräver och innebär. Under våra många och ofta långa dagar här har jag samtalat med flera i den fantastiska och erfarna personalen om detta, och om hur flytten från gamla Astrid Lindgren till nya gick till. Gåvor som barncanceravdelningen fått skulle enligt de inhyrda icke sjukvårdskunniga konsulterna inte tas med till de nya lokalerna, för här skulle allt vara nytt. Konstverk som skänkts, leksaker som uppskattades och trivselhöjande inredningsdetaljer skulle kastas. Detta resulterade i att den mer än sjukvårdskunniga personalen tog av sin privata tid för att smuggla över sakerna de visste att barnen på avdelningen hade rätt till.
På vår avdelning finns det 28 rum. I varje rum finns det en lift i taket för att kunna flytta patienter som inte själva kan förflytta sig. Det spelade ingen roll att det från mycket sjukvårdskunningt experthåll påtalades att man på barnonkologen hade velat ha lift i ett eller max två rum, inte 28, för det används så sällan. Nej, det skulle finnas i alla, trots att de kostar flera hundra tusen kronor styck. Fönstren däremot, skulle inte gå att öppna. Givetvis är det en del säkerhet i det beslutet, men att ha någon form av möjlighet att släppa in frisk luft om det så är överst i fönstret i en mindre glipa hade varit en fördel på en avdelning är barn vårdas länge och inte sällan kräks många gånger dagligen.
I slottet där borta bor det prinsessor. Jag har två egna, som jag gör vad som helst för. I sängen strax under den svindyra takliften ligger en av dem. Hon ser på en amerikansk barnserie och klipper med ögonlocken av trötthet som medicinen hon fått under ganska precis 1,5 år nu för med sig. Hon blir så väl omhändertagen här, trots hårt belastad personal och den obegripliga process som detta bygge faktiskt var till trots.
Det är oerhört mycket som fungerar perfekt här. Jag väljer aktivt att fokusera på det eftersom allt annat hade varit för destruktivt för mig. När något inte fungerar så försöker jag bygga broar med mina förhoppningsvis väl underbyggda och välformulerade synpunkter, mellan mig och de människor som har ansvar för att bedriva vård här. De vill nämligen väl, och kan väldigt mycket.
Vi ska aldrig utgå från att folk är dumma, vi kan faktiskt inte ens förutsätta att de som beslutade över detta kolossala bygge varken var idioter eller empatilösa. Vad vi däremot kan och bör göra i alla lägen är att alltid vara lyhörda och intresserade nog för att lyssna på de som kan sin sak och besitter kunskap och erfarenhet. Jag begriper inte hur det kommer sig att denna form av ödmjukhet då och då saknas hos folk. Sedan när tror en del att de vet bäst trots att andra kan ha både utbildning och massiv erfarenhet? Det övergår mitt förstånd. För mig får gärna konsulter ta massor betalt om de kan just sin specifika sak. Men har man till exempel inte varit med och vårdat barn med cancer hade det varit klädsamt om man tagit reda på lite hur det fungerar i praktiken. Det finns så mycket som är märkligt och onaturligt i den världen ändå, så lite helt vanlig luft en helt vanlig junitisdag skulle faktiskt kunnat göra susen.
Mitt i allt detta märkliga känner jag ändå en djup tacksamhet. Tacksamhet över att allt inte var värre, över att ett märkligt bygge ändå hyser god vård och över att människan i sin märkvärdighet är storslagen. Jag känner tacksamhet över att hopp om liv jämte envishet och intresse blir till kunskap, som blir till goda resultat, som blir erfarenhet som blir tillit som blir till hopp. Som det bästa av kretslopp.
