Klockan ringde 6.40 idag. Jag hoppar inte direkt upp, vi var på sjukhuset igår och såhär dagen efter känns det ofta lite tyngre i systemet. Även om jag känt så förr, ett tag nu, så vänjer jag mig aldrig helt.
Mellan provtagning och en hutt lugnande medicin innan sin tionde röntgen igår så sa vårt barn, min lilla tjej; Jag VILL inte vara här mer, jag orkar inte komma tillbaka hit mer, jag vill åka hem. Hjärtat blir som skvalpig gelé inuti mig men mitt pansar tar över och jag försöker trösta och säga bra saker.
När vi kom upp på avdelningen cyklade hon som vanligt omkring i korridorerna med sin bästa lekterapeut Tobias och folk ropade Hej Lycke, vad stark och snabb du är! Många hade inte sett henne eller oss på tre månader så det var många leenden och kramar, sånt som man knappt tror ska finnas på en avdelning för barnonkologi men det finns, jag lovar.
Över en kaffe pratade vi med ett annat föräldrapar. Man kommer varandra nära ganska fort där uppe. Deras lille pojke hade hittills fått prova fem olika cellgifter för sitt lymfom. Han var otroligt gullig och så glad, han såg pigg ut. Han hade nyss fyllt ett år. De gick in till läkaren och vi önskade varandra lycka till. När vi var färdiga för att gå ner till röntgen såg vi dem komma ut ur läkarens rum. Ledsna och uppgivna. Alla föräldrar på vår avdelning kan relatera till ett högst oönskat läkarsamtal.

Igår jobbade jag inte. Jag hade undanbett mig det eftersom jag blir för splittrad. I övrigt jobbar jag mycket just nu. Lika mycket glädje som det ger har det på sistone också gett mig lite huvudbry. September blev en ketchupeffekt. Jag har haft en sorts ångest för precis det, att jag är borta mycket, och en annan för att jag tycker jag ändå tjänar för lite för närvarande och en tredje sorts ångest för allt jag inte hinner eller mäktar med att prioritera. Dock går alla dessa ångest-typer under en helt annan slags radar än den jag kan känna på sjukhuset som mer konkret rör liv, död och allt däremellan.
Idag behöver i alla fall tempot hållas uppe, min tidsplan hålla och alla komma iväg hemifrån i tid.
Jag tar vår lilla hund på en kort promenad mot bilen för att köra via hundvakten till vår nya repetitionslokal.
Han ser en annan hund precis vid parken och vill allltid stanna och hälsa, men jag tänker att då kanske mitt tidsschema går åt pipan så jag drar honom åt andra hållet och försöker fortsätta vägen fram. Den andra hunden får då syn på oss och de har liksom bestämt sig nu, de ska hälsa. Kvinnan som har den andra hunden är kanske runt 60-65 år. Hon frågar lite om min valp och vi pratar lite, jag försöker avrunda för att gå mot bilen. Hundarna leker lite och jag säger att hennes hund verkar ha så fint tålamod med vår som ju är ganska lekfull. Då säger hon:
”Min man, min livskamrat, han dog igår. Så han (hunden) har fått vara så mycket hos andra den senaste tiden och blev så glad nu när vi mötte er”. Hon börjar gråta.
Allt stannar upp. Jag har inte bråttom. Jag har verkligen inte för bråttom i min lilla löjliga tidskodade morgonbubbla för att stanna kvar lite där på gatan och tala med den här kvinnan.
”Förlåt att jag berättar det här för dig, säger hon, det bara kom”. Du får inte be om ursäkt säger jag och beklagar det som skett, jag försöker se henne och klappa om henne, på en främlings lite tafatta vis. Hon ler lite och säger tack. Jag frågar om hon har andra nära som hon kan luta sig emot och hon försäkrar att det har hon, det går bra.
Vi pratar några minuter, sedan säger hon att de måste gå hemåt, så vi säger hejdå. Jag går den lilla biten jag har kvar och tårarna rinner, jag är både helt tom men ändå på något sätt uppfylld. Jag känner sådan empati och vördnad för kvinnan som ska hem till ett hem som nu ekar tomt utan hennes livskamrat. Jag känner mig ynklig som ville skynda mig innan.
Väl i bilen slår det mig.
Det är i mötet med andra människor vi får ett förhållningssätt till oss själva och våra liv.
Andras otur belyser vår tur. Det är besinningslöst och hänsynslöst men sant.
Vårt fokus är inte sällan egocentriskt, det handlar om min tid, min tur, mitt barn, mina pengar, mitt bästa. Mänskligt, visst, men ibland behöver vi bara zooma ut och se den stora bilden.
Vad ofta vi har det bra. Utan att förstå det.
Mina bekymmer över jobbs vara och icke vara och ångest av olika slag bleknar fort när jag funderar över läkarsamtalen vi sluppit, närståendes faktiska existens och det faktum att jag dagligen kan kommunicera med andra människor. Bara det ger mitt liv luft.
För hur mycket vi än klarar av en och en i våra individualistiska, sköra små livsbanor så tror jag att vi behöver andra människor. I ups och i downs. För nog är det så att People who need people are the luckiest people in the world.
Den förvissningen har jag och den gör världen lite vackrare, både idag och andra dagar.