Många tror att jag är judinna.

Så är det, och har varit ett tag. Jag har nämligen en rejält krokig näsa. Lite som Barbra Streisand, kan man säga om man vill glamma till det, eller helt enkelt som halva sydeuropa har också, för att jorda ämnet något.

Denna krok, knöl, utbuktning eller vad man nu vill kalla det var inte min vän som yngre. I ett fjortonårigt ansikte passade inte den in, precis som så mycket annat. Till skillnad från tonårsacnen som kom och gick så var denna konstant. Den var synlig, ett attribut som en del tog sig friheten att skoja friskt om. Eller, nej förresten, inte skoja friskt. För det är varken friskt, fräscht eller värdigt att peka på varandras allra tydligaste udda egenheter och raljera om.

Min näsa och jag är polare idag. Men som sagt, det tog sin tid.

För en tid sedan träffade jag på en känd skådespelare på en fest. Vederbörande hade fått i sig ganska mycket alkohol, och mitt på dansgolvet bland mina vänner kommer han fram till mig och säger kombinerat gapande och väsande, för att tränga igenom den höga technovolymen i lokalen;

”Skäms du för att du är jude eller??”

”Om jag hade varit det så hade jag väl för fan inte skämts”, svarar jag, högt och självklart ackompanjerad av musiken. ”Men du vet, man kan faktiskt ha en krokig näsa ändå, jag är inte judisk”, fortätter jag med ett avfärdande leende.

”Förnekar du ditt ursprung, alltså”? fortsätter han.

Därefter tog denna lilla diskussionen slut.

Jag har kommit att tänka på den här stunden ibland. Killen i fråga var inte det minsta rasistisk där och då utan önskade snarare hitta en gemensam nämnare mellan oss båda. Han kanske inte hade så många bra raggningsrepliker på lager, vad vet jag.

Mitt svar är det jag tänkt på allra mest. Om jag hade varit judinna hade jag väl inte haft något skäl att inte säga det.

Men vad lite jag visste, uppenbarligen.

Idag, 70 år efter att Auschwitz befriades, kan vi se ett inslag på Aktuellt där man under det 7 min långa reportaget inte nämner den aktuella skolans namn. Klassrummet ekar halvtomt då många elever inte får visa sig i tv, de elever som får och vågar vara med beskriver hur de väljer bort att bära smycken och symboler som de i själva verket är stolta över och tycker om.

Hur någon, då som nu, vågar döma ut andra människor på grund av deras ursprung är fullständigt obegripligt. Tänk att mänskligheten, långt bort och alltför nära, leker elit och tar sig friheten att förfölja och förnedra än idag.

Visst vet jag att vi människor kan vara fullkomligt pinsamt trångsynta. Jag får höra att mina blonda barn nog inte är mina, men med ett leende och med all välmening jo tack jag vet. Men – det är hela infackandet i den här världen jag kräks på. Jag är mörk, de är ljusa, so what? Du firar jul, han firar channuka, hon älskar midsommarstången men skiter fullständigt i vad pingst och påsk betyder. Det är så det ska vara. Vi är här för att vara olika och vi är här för att förhålla oss till varandra och dessa olikheter.

Vi måste 2015 våga vara en ännu smartare omvärld än den som kämpade för 70 år sedan. Vi som ser oss som tänkande och alltsom oftast väl fungerande individer måste lova detta och aldrig vika en tum.

Och till er vars ursprung ifrågasätts både då och nu. Tala. Berätta det du vet, om dina släktingar, dina farföräldrars vänner eller din mormors ofrivilliga tatuering. Berätta om hur du förhåller dig till din historia. Vi ska lyssna. Och finns det sedan folk som inte vill eller vågar tala, som inte tror att de kan, så ska vi hjälpa er. För hur krokig näsa jag än må ha och hur mycket jag än sörjer över det som varit, så kan jag inte med er trovärdighet och insyn berätta om det ni kan berätta om. Men nog fasen kan jag lyssna och stötta. Och aldrig någonsin negligera, glömma eller bagatellisera.