Livet. Så fullständigt obegripligt.
Jag försöker förstå men tror inte jag gör det ändå. Huvudvärken följer mig av och till sedan i fredags precis som för så många andra.
Det hela var liksom förfärligt redan innan vi visste att det var ett barn inblandat. Att det sedan var ett barn som fanns i periferin av just vårt liv är bara ännu mer obegripligt. Mamman jag småpratade med på ett föräldramöte härom året har en sorg så bottenlös att jag på fullt allvar tror att jag själv hade dött av den.
Min stora flicka sover lite oroligt.
Vi, och andra föräldrar till barn från skolan de gick på i i lågstadiet, ber henne o hennes vänner att inte söka information om händelsen på nätet. Vi säger att de måste säga till direkt om något udda, gräsligt och olämpligt för situationen uppkommer i deras prepubertala mobilflöden.
Varför ska man som förälder ens behöva varna för och tänka på detta nu? Uppenbarligen för att det finns människor som tycker det borde vara en rättighet att dela en bild på ett trasigt barn. Detta gör mig kräkfärdig och mer förbannad än vad som är hälsosamt.
Merparten av dagarna är hon ganska så mycket som hon brukar, men dämpad.
Jag hör kompisarna tala med varandra och säga; ”Jag tror mina tårar är slut”.
De pratar om att hon var enda barnet. De yngre barnen svarar då med en slags superdirekt, barnslig självklarhet att det är därför det kan vara smart att ha flera barn.
Det är så mycket som jag inte kan ta in och ge svar på. Det är bara för mycket att ett barn råkade vara just där, just då.
Samtidigt som det är för mycket så ska vi klä på oss, fira påsk och leva på. Men ingenting är egentligen som vanligt.
Det finns inte en chans att vi kan skydda oss mot ensamma galningar. Att en del röster i både etablerade och sociala medier får det att låta som att det kunde funnits lösningar, om man bara lyssnat på folks oro bland annat, blir faktiskt osmakligt och fullkomligt icke pragmatiskt.
Visst kan vi se över in-och utreseregler, avvisningsmöjligheter och dylikt men nej, det gör oss ändå inte garanterade evig säkerhet och frist från idioti.
De som uttrycker allt detta och mer därtill om hur vi kunnat undvika fredagens attentat gör tyvärr inte saken bättre för mamman jag satt bredvid där på föräldramötet.
Jag tror faktiskt inte hon vill höra hur onda muslimer må vara, hur man borde agera kring utvisning och hur arga folk är på systemet.
Mina barn, allas barn.
Det här är er stad, vår stad. Ni kan röra er här, ni ska röra er här. Känn att i stort sett alla här är schyssta, känn respekten och känn kärleken som finns.
Känn att ni får ta plats i er framtid, hur obildade, förminskande, futtiga politiska poänger som än försöks göras såhär snart efter att den här djävulskapen ägt rum.
