Ibland visar sig livet från sin allra fulaste sida. Just nu, och ett knappt år tillbaka ser jag dessvärre en hel del av den, för mycket vissa dagar.
Men mer och oftare visar sig ju livet från sin allra mest sagolika sida. Det finns glädje, skratt, möten och skönhet lite överallt. Vissa dagar gnistrar, pirrar, bubblar och grönskar det i varje vrå.
En av de som under precis halva mitt liv stått mig nära och varit så bra på att se just detta vackra somnade inatt. Och hon vaknar inte mer, här.
Min älskade vän. Vår skrattande, hoppsande, livsbejakande och visa kompis. Hon som hållit livets fana så högt även när livets fula tryne skymtat alltför tydligt. Hon som sansat oss lite mer temperamentsfulla.
Härom veckan promenerade vi arm i arm i snöstormen. Vi drack te och pratade om livet. Vi skrattade åt dess förgänglighet och oförutsägbarhet. Vi grät över orättvisa och ängslighet. Vi kramades och log.
Häromdagen sågs vi igen, hon om än mycket mattare. Men skrattet och galghumorn fanns kvar, och vi sjöng trestämmig Benny. En stund som jag alltid kommer bära med mig.
Sedan dess har vi varit många som bara väntat. På vad?
På att livet tog slut? På att man liksom skulle känna på sig när det hände? På ett mirakel?
Väntan tog slut idag. Vår tids pest gjorde att vi miste vår vän, och två underbara pojkar sin mamma.
I en behandingssal på Karolinska ringde telefonen, och jag visste att jag skulle svara. Jag var beredd, men skräckslagen. I samma stund jag får höra att min väns liv är över sitter jag alltså bredvid min dotter som får en medicin som var av samma slag som den min vän fick för sent.
Det känns som den sämsta film som någonsin gjorts.
Så vad gör vi nu? Oron har gnagt varje dag sedan vi sågs senast. Men nu gnager det inte mer. Det är tomt, men hjärtat är varmt av att jag fick uppleva dig. Jag har kvar dig. För alltid kommer jag komma ihåg stunder och ögonblick jag fick med dig. Sorgen är obarmhärtig. Den bedövar mig, men jag ska skärpa mig. Ikväll ska jag skåla för dig. För livet.
När vi simmade i medelhavet i somras pratade vi om sången med raderna som ger tröst och visshet. Visst kan vi dö, men då sjunger någon annan vidare. Jag lovar att vi är flera som kommer göra det.
”Om du får egna barn och tröstar dem med sångerna vi sjunger nu,
Då är jag där med er var kväll
En dag försvinner vi men sångerna har många liv
De sjunger oss in i en ny och evig tid”.
Tack älskade Kristina, för allt <3
