Hur man än vänder sig är ändan bak. Sant förstås!
Med öppet fönster, en skvätt rom i teet och kofta på pyjamasen ligger jag och försöker vänta ut ett virus. Det är tydligen det som krävs för att jag ska vara still en längre stund här hemma. Efter vila, seriemarathon och textmemorering tittar jag på nyhetssändningar och debatter. Bland annat tar jag del av sammanfattningar av regeringens höstbudget, den med en touch av januariavtal ni vet. Jag ligger här och väntar, och då tänker, skriver och funderar jag, vilket leder till en fras vi redan känner till; Hur vi än vänder oss är ändan bak. Men, översatt till dagens debattklimat och kommunikativa ton kan det även betyda; Det man INTE tar upp är det man kritiseras för.
Den reflektionen går att applicera på rätt mycket.
Enligt förståsigpåare är de huvudsakliga ”vinnarområdena” i budgeten skola, landsbygd, polis, jobb, miljö, pensionärer, sjukvård och försvar. Mycket kritik har givetvis kommit, bland annat för att man inte sett till hela landets bästa, inte ger tillräckligt till rättsväsendet eller skolan eller för att man inte ger mer till kulturen. Det är klart att det är tråkigt, jag som arbetar inom det just det området ser definitivt nackdelar med det. Men, det finns ju inte pengar till att prioritera alla satsningar samtidigt.
Jag tänker på ett möte jag var med på i våras på Nya Karolinska. Jag har varit drivande i att se till att akuta ärenden som rör cancersjuka barn ska gå smidigare och inte vara lika smärtsamma för barnen och familjerna. Här är alla överens om att det går att få till en bättring, och under ett möte med den ansvarige läkaren för vården på barnakuten blev det så tydligt, hur de än gör där i stunden skaver det, det blir aldrig helt bra för alla, trots att det är viljan. Det går ju inte att prioritera alla, samtidigt.
För ett par veckor sedan lyssnade jag på ett avsnitt av podcasten Skäringer/Mannheimer. Den når oerhört många lyssnare varje vecka och kvinnorna som har denna podcast, Anna Mannheimer och Mia Skäringer, är stora inspiratörer som har stor betydelse för framför allt kvinnor och kvinnors sätt att se på och acceptera sig själva. De pratade i podden om att varje gång de tog upp något ämne i sitt program, det kunde vara miljöproblematik, kroppshets, dålig självkänsla, hur de bor och lever, mäns våld mot kvinnor, så får de massor av kritik för allt de INTE tog upp. Det är som att för varje val de gör i sitt innehåll checkar de av ett flertal punkter att bli kritiserade för efteråt. Men, det finns ju inte tid att prioritera alla ämnen samtidigt.
Jag själv delade för inte så länge sedan en reflektion om ett politiskt ämne som jag var nyfiken på att dryfta. I kommentarsfälten blev allt jag INTE skrivit om i ämnet tydligt och trots att min frustration rörande det skrämmande vapenvåldet som mins tankar handlade om började en del kommentarer handla om en del annat. Varför? Givetvis för att en hel del hänger ihop, och för att olika människor brinner för olika saker och sakfrågor och har olika erfarenhet och trovärdighet däri. Det är inte märkligt i sig.

Men, om vi zoomar ut lite. Varför är vi så snabba på att påpeka allt som INTE görs och sägs? Varför har vi blivit bättre på att läsa eller lyssna till det mellan raderna, och hur kommer det sig att vi tar oss friheten att så ofta klanka ned på andras engagemang?
Vi tar Greta Thunberg som exempel. Det är oerhört märkligt (men samtidigt nästintill underhållande) att ibland höra en del säga att de ”inte är fans” av Greta. Förutom att det påtalas att hon är ung och att hon kritiserats för att inte gå i skolan så har hon bland annat fått ta kritik för att hon tex inte började prata om plast i haven förrän väldigt ”sent”.
De som säger detta missar inte bara målet. De missar hela planen, de missar metaforiskt sett faktiskt hela marken som planen står på. Det hon gör är att på ett lugnt sätt upprepa att det finns forskare att lyssna på och makthavarna måste göra det. Hon har ensam väckt en medvetenhet i både unga och gamla världen över. Snacka om Good Enough. Ändå får hon kritik för sånt hon i n t e gör.

Idag är det fotboll i Stockholm, och det hade ju i den bästa av världar kunnat vara något härligt. Men, betänk: Det är betydligt mer vanligt förekommande att det skanderas Hata Hammarby på gatorna än Heja AIK. Man säger först vilka man hatar, vi tar smutskastningen och kritiken först, så att det liksom blir tydligt. Hur BLEV allt så negationsbaserat?

Istället för att zooma ut zoomar jag nu in. Hur fungerar jag egentligen? Jo, jag har varit expert på att oroa mig för saker som inte hänt, få dåligt samvete över alla jag inte hört av mig till eller lägga lite onödig energi på sånt jag inte är bra på. Istället för tvärtom. Jag skriver varit eftersom jag tycker jag bättrat mig en aning. Jag drar nu alltså inte faktiska paralleller mellan min egen personlighet och den nyligen presenterade höstbudgeten, fotbollskulturen eller Skäringers eller Thunbergs kritiker, nej riktigt så förmätet ska vi inte ha det.
Men – jag vill väcka detta i oss. Vad händer om vi fokuserar mer på vad vi och andra gör än inte gör? På vad vi vill mer än att ge berätta det vi inte vill? På att se det andra engagerar sig i och istället för att kritisera det låta det leda oss in i eget engagemang?
Vad händer, om vi som en ypperlig regissör jag känner nyligen sa, struntar i undertexten och tittar på själva texten istället?

I en kommentar på en reflektion för en tid sedan stod det att läsa: ”Jäklar Sanna vad du kablar ut vad du tycker”. Svaret?
”Jag skriver rätt sällan vad jag tycker, eftersom jag inte alltid vet. Däremot skriver jag gärna vad jag tänker. Och det, pardon my french, är en jäkla skillnad”.