Härom dagen lade jag mig ner på scenen.
I en paus låg jag där på rygg och tittade upp i taket, taket som man knappt ser alls på grund av alla rör, krokar och rån som det hänger dekor i, och som hissas ner titt som tätt under föreställningarna. Jag låg och tittade upp och tänkte på det som jag alltid tänkt på när jag legat så.
När jag var yngre blickade jag uppåt så med ett visst obehag, eftersom vi fått höra att vi som jobbar på teatern i stort sett är de enda som arbetar under tung last som inte har skyddsutrustning eller hjälm på oss. Så många gånger jag liksom tvångsmässigt tittat upp och känt av både lite teatermystik och spänning, men ibland en del ängslighet på grund av detta.
Det slog mig härom dagen att jag inte alls känner så nu. Jag låg där stilla i min paus och andades med händerna rakt ut. Jag tänkte på att jag har tillit till de som har koll på det där, och så tänkte jag att vi ju sällan vet vad som händer, vad gäller någonting alls. Jag låg där och tänkte på alla timmar jag spenderat på olika scener, i 23 år nu, i så väldigt många olika faser av mitt liv, och på allt jag känt mig orolig för.
När jag var ung och ny var jag helt orädd vad gällde en del saker, jag tog till exempel för mig på ett annat sätt då, medan jag idag är orädd på andra sätt, för att livet helt enkelt hänt.
Med visst vemod inser jag att mycket av det som jag under mitt liv varit mest rädd för faktiskt har inträffat. Mycket av det jag oroade mig för som liten, ung och ung vuxen har hänt på vägen.
Som liten och i ungdomsåren var jag ängslig för att inte passa in och för att bli offer för folks skitsnack. Jag har som många andra oroat mig för att mina närmsta ska blir sjuka. Det har hänt, flera varv.
Jag har tampats med en drös röstproblem, och jag har kämpat rejält för att ha en god relation till min kropp. Jag var så rädd att inte bli gravid när jag önskade, orolig för att förlora det efterlängtade, orolig för min sviktande hälsa i graviditeter och att det skulle sluta i dramatik. Allt det hände, bland annat. Jag har varit så ängslig för att det inte ska fungera ekonomiskt att frilansa, att försörja mig på min röst och min berättarådra, kommer det verkligen hålla? År efter år håller det, så oron finns inte där på samma vis idag. Att våga stå upp för mig själv, genomföra projekt och hitta nya samarbeten, kändes förr inte helt rimligt utan kunde gnaga i mig. Så mycket som funnits där och då och då visat sig som en inneboende rädsla eller oro.
Jag har också blivit varse att jag inte kan skydda mina barn från allt oönskat hur gärna jag än skulle vilja det. Det är det som är svårast givetvis, och det som gjort att alla andra rädslor bleknat betydligt.

Så med blicken fäst många meter upp, under vajrar med tunga attiraljer som ska berätta samma historia som jag ska göra snart, konstaterar jag att det är förbannat mycket jag inte alls är rädd för.
Jag är inte ett dugg rädd för att inte alla ska tycka om mig. Jag är inte rädd för att vara tydlig. Jag är inte det minsta orolig för att inte duga som människa, för det vet jag att jag gör. Jag är inte rädd för art göra fel, inte heller för att be om ursäkt. Jag är varken rädd för att bemöta, föreslå, diskutera, eller för den delen skita i att prata om saker alls, om jag nu tycker det är lämpligare.
Det är hisnande att konfrontera sin oro och sin ångest. Jag hade ingen aning om hur det kunde kännas i den grad jag nu känt på.
Men, bannemig. Med ont kommer i alla fall lite gott. Samma rädslor som tidigare göre sig icke besvär – de får inte plats här nu.