Idag för ett år sedan var jag bjuden på en härlig tjejlunch. Jag skulle följa med på ytterligare en ögonundersökning i raden med en dotter så jag sa att jag kommer efter det besöket är klart.
Det drog dock ut på tiden.
De såg något, de sa att synnerven inte såg normal ut och att de skulle remittera till sjukhus där det fanns bättre utrustning. Den ryska läkarkvinnan märkte att jag blev ställd, att min oro gick igång. Jag frågade om det var något hon trodde var farligt och hon log lite snett och sa; Inte för hennes liv, men kanske för hennes syn.
Vi gick hemåt, jag med en klump i magen. Hela förra hösten hade synen blivit sämre, kontrollerna tätare och jag hade ingen bra magkänsla.
Veckan efter blev den värsta jag upplevt. Undersökningar, prover, olika röntgenbesök, neurologiska tester, jag tyckte allt började barka snett.
Och lilla hon, hon tyckte jag var så jobbig, så pinsam. Min röst bar inte när jag ställde frågor till läkarna. Jag kunde inte andas ordentligt och var vilsen och kraftlös.
Just idag för ett år sedan började de utreda vad det var som var fel. Idag för ett år sedan skiftade centrum hemma från en familj med två friska barn till något lite annat. Idag för ett år sedan lärde jag känna en helt ny form av trötthet och ångest.
Och idag är vi här. Igen. I en nybyggd sjukhuskorridor fylld av höstsol, engagemang och hopp cyklar hon omkring.
Mycket är man med om i livet som man inte ser komma, och saker blir inte som man alltid trott och tänkt. Men saker kan bli ok ändå. Trots gupp och tvära kast på vägen.
Det vill bli bra.
