När jag gick i lågstadiet kunde jag ibland om dagarna vara lite brydd över att min grova göteborgska skulle få djursholmskillarna att retas. Andra dagar var jag rädd för att stöta på fasaner på vägen till skolan, eftersom jag var rädd för dem och gick omvägar som gjorde att jag kom för sent. Vissa stunder var jag rätt ledsen över att jag inte riktigt passade in, men oftast gick det riktigt bra att vara jag. De roliga dagarna var fler än de jobbiga helt enkelt.
Hemma fanns en gammal tv med knappar framtill, och vi tjafsade ofta om vems tur det var att ”knäppa över”. Vi hade inte video förrän andra hade haft det ett tag, vilket ju givetvis också störde mig en del. Men vår familj var intakt och vi hade det bra. Vissa klasskompisar hade skilda föräldrar, någon hade mycket äldre föräldrar.
En kille i klassen hade föräldrar som så uppenbart inte kom överens. Jag minns att han blev så otroligt glad varje gång hans pappa kom och hämtade honom. Hans pappa hade skinnjacka och jeans, och aldrig kostym eller skjorta som de flesta andra pappor man såg där i skolan. Någon sa att den där pappan drack. Jag förstod inte vad det innebar.
En annan kille i klassen kom från Chile, hans hår var helt makalöst fluffigt och helt kolsvart och hans ögon så pigga och glada, så tacksamma på något sätt. Hans familj var färgstark och pratade svenska på sitt eget vis. Min kompis som var från Polen bodde i en lägenhet som hade kylen full av chokladbollar som man fick smaka av, för hennes pappa arbetade på Delicato.
Jag minns inte riktigt nu hur mycket jag visste om omvärlden vid den här tiden. Jag förstod att en del människor i miljön jag vistades i under de här åren var rätt så rika, men det var inte mer än ett konstaterande, för olikheter fanns så det räckte och blev över ändå.
När jag tänker efter idag, så visste jag nog inte så mycket annat alls.
Jag var definitivt inte medveten om hur mycket alla föräldrar ständigt kämpade för sina barn, och för sig själva. Jag har först i vuxen ålder tänkt på hur mycket kraft och kämparglöd det fanns runt mig och mina klasskamrater. Jag har minnen av hur både den hörselskadade tjejen och killen i klassen fick höra att de inte pratade tydligt, alltid av vissa andra barn. Deras föräldrar måste också gråtit av frustration ibland. Han den stökiga killen, som skrek och smällde i dörrar, han hade med all säkerhet haft en bokstavsdiagnos idag, oavsett om han bott i Djursholm eller i Rosengård.
Någons mormor var sjuk, någons farfar skulle begravas. Inga detaljer om sjukdomar och dess följder kände jag direkt till, eftersom de inte fanns i min närhet då.

Jag växte upp. Jag har haft det där ständiga vemodet och den oönskade ängsligheten i följe hela livet, men, liksom balansen i barndomen var där ändå alltid mer av glädjen.
Jag gick på i livet, jag oroade mig över en del saker varav de allra flesta aldrig inträffade.
Jag försöker uppfostra och peppa mina barn på samma vis, och brukar påtala att vi ofta är ängsliga i onödan.
Men när USA och Nordkorea farligretas inför världsöppen ridå blir de käcka och peppande fraserna rätt så ihåliga. När en elvaårig kompis blir påkörd och dör av vansinnesbilen på Drottninggatan i april och man vet att ens flicka har kvar hennes telefonnummer i mobilen finns inga vettiga ord kvar.
Och när ens sjuåring kommer innanför dörren och mellan glasstuggorna säger ”mamma, sätt dig ska jag berätta en sak”, och redogör för hur det kommit en sjuksköterska till klassen idag och berättat att deras klasskompis fått cancer och ska tappa håret och bara komma och hälsa på ibland i höst, ja, då vill jag bara skrika. Eller tystna.
Eller ändra på väldigt, väldigt mycket. Som jag ju naturligtvis inte alls har makt över eller möjlighet att ändra på.
Det framstår ikväll som en enkel sak att berätta inrepeterade historier med musik och dramatik på en scen inför betalande storpublik, jämfört med att ge innehåll till ett samtal kring köksbordet om det svåra som plötsligt är en del av ens barns vardag.
Men jag antar att vi får gå på, lite till, i livet. Jag antar att vi får fortsätta hoppas på att annat vi är ängsliga för aldrig händer.

Och under tiden, ja, så får vi väl helt enkelt bara andas.