Vad vet vi om världen egentligen? Vad vet vi om hur den breder ut sig? På sin yta är den ju begränsad, men den är ändå högst rörlig. Och inom oss, där finns oändligt med rymd, i varje människa.
Jag vet inte. Just min värld har den senaste tiden varit smått begränsad,
Sedan den 22 november har jag mest sett vårt hem, gatorna omkring det, innerstadsgatorna som omsluter oss på vägen till vårt ena barns skola, och väggarna inuti flera, men mestadels en, av de för en förälder mest fruktade avdelningarna inuti vår huvudstads nya, ökända storsjukhus.
Under mina snart 43 levnadsår har jag aldrig genomlevt en vinter så låg på energi, glädje och drivkraft. Jag har aldrig spenderat så mycket tid av dessa månader inomhus, aldrig någonsin tagit hand om mig själv och de behoven jag tror mig ha, till så låg grad. Jag har aldrig spenderat en vinter så stillasittande och så mentalt, fysiskt och emotionellt bräcklig. Ibland har jag känt att det hade varit skönt att vara religös, övertygad på något vis, med en tillhörande tillit till att någon eller något gör så allt blir bra.
”Man” bör utöva fysisk träning och motionera när ”man” är nedstämd. ”Man” bör be om men massa hjälp. ”Man” bör släppa fram de känslor som finns, och gärna då hos ett proffs.
Jo, visst. Men teorin är en sak, praktiken är en helt annan.
Den här vintern har lärt mig att sorg och oro, de är mycket tunga att bära. Så tunga att det känns som att man går runt i lera på ett sprillans nytt löpband, eller som att motståndet på motionscykeln känns som en arg höststorm i Bohuslän.
Det kom till en gräns för en tid sedan när jag slutade vakna med en förväntan på mig själv för dagen. Eftersom dagarna inte alls alltid blev som vi trott slutade jag att skapa mina inre kravlistor eftersom jag till slut hade en hel hög som tog för mycket plats.
Jag har drömt mig bort till turkosa stränder, till soliga, gnistrande skidpister, till skogar, berg och hav, detta även fast jag inte velat vara någon annanstans än bredvid en dotter i hennes orimliga utmaningar och hennes syster som oundvikligen trots all ansträngning i världen kommer i kläm.
Jag har sett min spegelbild åldras, som vi väl alltid gör denna årstiden, men på ett helt annat sätt nu. Jag ser inte spåren efter det jag varit i medvetet eller självvalt, jag ser inte spåren av livet som det oftast levs och bör levas, utan jag ser spåren av dess tyngd, sorger och bördor och de äter upp de där spåren som annars välkomnats.
För bara någon vecka sedan insåg jag att det fanns en möjlighet att sticka iväg ett par dagar. Bara jag, om inget oförutsett skulle inträffa. Men ville jag verkligen åka ifrån? Vågade jag?
Helt plötsligt satt jag på ett plan till Dubai. Fem dagar av annat, fem dagar av miljöombyte, fem dagar av familjemedlemmar jag inte sett på länge. Fem dagar utan att ha jour för eventuella och oplanerade sjukhusbesök.
En för mig mycket viktig person sa alldeles nyligen detta till mig; Mitt i en blytung period, precis jämte oro och rädslor, pågår det en väldigt fin och speciell tid. Jag har haft en del tid att reflektera, och det stämmer.
Vår familj har denna tid varit så mycket tillsammans. Vi lär oss kontinuerligt att läsa av varandra och vår situation, och en följd av det blir, bannemig, hur klyschigt det än må vara, att vi faktiskt uppskattar de vanliga, vardagliga, icke-tyngdfyllda stunderna något mer än vad vi gjorde tidigare.
Trots det är en av mina största utmaningar just detta; Om det är en bra och lätt dag, behöver jag också acklimatisera mig till det och jag gör bäst i att också ha just en sådan dag i mig själv. Tyvärr fungerar ju inte frilansartist/ljudproduktions/presentationsteknik-uppdragen så att de ska till att göras JUST en sån dag. Det är ett av skälen till att min arbetstakt tvingats bli lägre än någonsin.
Men vad händer men mig nu när jag fick en paus och miljöombyte?
Jag kommer på mig själv med att vara rastlös första stunden men bara kort. Jag förmår mig sedan släppa den där berömda kontrollen, släppa ångesten över det obehagliga och släppa det osäkras krampaktiga, vintertorra hand. Istället låter jag varm sand och ljummet vatten sippra i min.
Jag ser mig omkring, storögt, för fjärde gången i denna mytomspunna del av världen.
Jag ser människor från hela jorden, som ser ut att höra hemma just här.
Jag ser mångkultur i en liten ask, jag ser leenden mellan tygsjok och jag ser liv av ett lite annat slag och i en annan takt. Jag kommer på mig själv att bli lugn av böneutropen som ljuder, men när de tystnar vaknar en frustration i mig över det de signalerna sänder till en del av de jag ser här.
För visst är det så, att uppmaningen om att komma till bön och fullgöra sin ”plikt” blir ytterligare ett måste för vissa. Vi behöver väl inte fler måsten. Jag slås av insikten om att alla världens religioner säger sig förespråka frid och godhet, såväl inom oss som i våra ageranden.
Hade det funnits ett rött kryss att trycka på där på den mjuka stranden hade jag gjort det, med vissheten om hur fel de religionerna kan leda oss. De allra flesta människor på jorden vill samma sak, leva hälsosamt i fred och frihet. Hur kunde de olika trådarna vi dragit i under alla år trassla ihop sig så? Är inte det begreppet religionsfrihets sanna innebörd så säg, att det står oss fritt att välja en eventuell religionstillhörighet men även om vi önskar vara stor, liten eller ingen del i utövandet av den?
Jag möter vänlighet, trötthet, pliktkänsla och värme. Jag ser kärlek, utmaningar, utveckling och vemod överallt. Jag ser gnälliga barn och uppgiva föräldrar, precis som hemma på vår gata i stan.
Lika imponerad och varm i hjärtat av alla intryck jag ännu en gång får här blir jag frustrerad och tänker, gör man verkligen det bästa man kan för att förverkliga och maximera människors möjligheter? Högst oklart, som kidsen skulle säga.
Men ändå. Likväl åker jag hem med nya inre bilder, nytt syre i systemet och nya tankar att tänka.
Det kommer en ny vecka imorgon, då jag jag återigen drar på mig kängor lämpliga för slask och vandrar de där gatorna jag kan så bra igen. Då hoppas jag på ännu en bra dag, och på att världen går vidare mot nya mål, både i stort och i smått.
För vad är väl en dag på jorden? Den kan vara urtrist, och tråkig. Eller…alldeles underbar.
