Godmorgon!
Ny dag, nya möjligheter! Det är inte alltid jag startar dagen så mentalt äppelkäckt, men jag gillar ändå morgnar. Upp ur säng, upp med barn, upp med gardin och persienn.
Ofta drar jag på någon slags motions- eller träningsvänlig outfit, eftersom jag oavsett plan för dagen tar en liten promenad efter att ha följt den som ska följas till skolan. Hon tittar på mig ibland när jag klär på mig och berättar att ”Andra mammor, de är jättesnygga, jättetjusiga i klackar och kappor, även fast det är tidigt på morgonen”. Jag förstår piken.
Jag gör min lilla pressokanna full med kaffe till bara mig. Den stunden älskar jag, den med en gammal sliten, silvrig kopp i handen, med blicken ut genom fönstret över gatan, där folk redan är väldigt på väg.
Ungarna kommer in i köket och är hungriga. Det blir alltid diskussioner och viss förhandling kring iPad-bruk. Argumenten haglar och jag argumenterar emot. Trots min erfarenhet och kunskap på området förlorar jag nästan jämt. De äter, jag plockar, jag ser över väskor och funderar över hur den här dagen kan tänkas bli för alla. När den ena går iväg segar sig den andra lite, jag tjatar och sedan går vi också.
Jag har inte ätit något, eftersom jag inte är speciellt hungrig om morgnarna utan tänker att det blir ju perfekt med en liten promenix så äter jag sedan. Hejdå i skolkorridor bland tjusigare mammor, hej ansvar för mest bara mig själv under en dag.
Jag promenerar, handlar på vägen hem, kommer hem och packar upp, det ringer, jag pratar i telefon, det ringer igen och ett nytt samtal tar vid.
Samtalet avslutas och jag kommer på en ny strålande idé och sätter mig vid datorn och skrattar åt min egen förträfflighet, men nu blev jag väldigt törstig. När jag går och hämtar vatten ser jag hur stökigt det är i något rum, jag plockar i ordning och går till nästa rum och fixar lite där också, det är lika bra.
Då kommer en fras upp i huvudet, den är ju perfekt till den där översättningen jag höll på med häromsistens, jag måste direkt gå och leta fram det dokumentet. Väl vid datorn igen hittar jag det, men då känns början av det som står däri inte alls lika bra som när jag såg det sist. Hade jag druckit vin då eller? Bäst att göra en alternativ variant. Jag sitter och grunnar på orden ett tag och plötsligt känner jag hur hungrig jag är. Fasen, jag har glömt att äta.
Jag går ut i köket igen och tar snabbt fram tre gluterfria knäckebrödsskivor, det vet man ju att det är otroligt healthy, och helt plötsligt har jag ätit dessa med en ansenlig mängd bregott på. Jaha. Mitt barre-pass på Sats börjar om en timme och nu är allt HELT fel. Jag skulle ju äta omelett, i perfekt tid för att vara perfekt lagom mätt innan träningen. Jag blir galen. Jag är en vuxen människa som glömmer något så basalt som att äta ordentligt för att kunna få en dag att fungera. Splendid.
Okej, då får jag kompensera med lite gurka, lite paprika kanske är bra också, för att öka grönsaksmängden. Fast det gör ju mig inte mätt. Jag kanske ska koka ett ägg. Eller nej, jag gör en smoothie. Den ser ut som kaninens hö när han av misstag kissat i det och jag skulle varken beskriva den som fräsch eller god.
Nåväl, jag går till gymet, och känner mig ändå lagom mätt. Bra. När jag går hemåt igen blir jag liksom sådär attack-hungrig. Jag går in och köper en banan på närmsta butik. Väl hemma igen slänger jag i två ägg för uppkokning medan jag duschar. Det ringer och jag ser att det är från sjukhuset så jag sköljer inte ur balsamet ordentligt och blöter ner halva badrummet medan vi pratar och jag repeterar det de säger högt som en dement för att inte glömma att skriva ner det när jag torkat.
När jag fått på mig kläder har äggen säkert kokat i 20 minuter och är nästintill lika gröna i mitten som den fräscha smoothien.
Lite lunch, lite mailande och skrivande, jag sorterar noter och gör kaffe och äter en bit mjuk pepparkaka som mamma bakat som lustigt nog låg längst fram i frysen sådär retligt synlig. Det smakar barndom och lycka men VAD gjorde jag just? Jag åt socker och mjöl – (kommer jag inte dö av annat så är det ju definitivt kört nu) när jag så minutiöst hade bestämt hur fräsch och pigg och hälsosam jag skulle vara idag. Gaaah.
Nu är ALLT förstört.
Jag, som fyller 43 år på söndag och borde mognat något i denna ålder står alltså i mitt kök och kommer på mig själv med att på fullt allvar inom mig formulera meningen ”Nu är allt förstört”. 
Jag startar upp ett slags inre AA-möte med mig själv och gör mig själv medveten om hur löjligt och förminskande det är att vara då hård mot sig själv. Visst, jag kanske inte åt ordentligt idag men vad exakt med att allt är förstört? Äh, livet pågår.
Jag skärper ihop mig lite och tar glad i hågen in hela skålen med minitomater till datorn, jag äter dem och får liksom upp bilden av hur mitt inre får balans igen. Inget är förstört. Skönt.
Lika bra att korka upp proseccon också. Imorgon är en ny dag. Hepp.