sannamartin

Idag för ett år sedan var jag bjuden på en härlig tjejlunch. Jag skulle följa med på ytterligare en ögonundersökning i raden med en dotter så jag sa att jag kommer efter det besöket är klart. 
Det drog dock ut på tiden. 
De såg något, de sa att synnerven inte såg normal ut och att de skulle remittera till sjukhus där det fanns bättre utrustning. Den ryska läkarkvinnan märkte att jag blev ställd, att min oro gick igång. Jag frågade om det var något hon trodde var farligt och hon log lite snett och sa; Inte för hennes liv, men kanske för hennes syn. 

Vi gick hemåt, jag med en klump i magen. Hela förra hösten hade synen blivit sämre, kontrollerna tätare och jag hade ingen bra magkänsla.
Veckan efter blev den värsta jag upplevt. Undersökningar, prover, olika röntgenbesök, neurologiska tester, jag tyckte allt började barka snett. 
Och lilla hon, hon tyckte jag var så jobbig, så pinsam. Min röst bar inte när jag ställde frågor till läkarna. Jag kunde inte andas ordentligt och var vilsen och kraftlös.
Just idag för ett år sedan började de utreda vad det var som var fel. Idag för ett år sedan skiftade centrum hemma från en familj med två friska barn till något lite annat. Idag för ett år sedan lärde jag känna en helt ny form av trötthet och ångest.
Och idag är vi här. Igen. I en nybyggd sjukhuskorridor fylld av höstsol, engagemang och hopp cyklar hon omkring.
Mycket är man med om i livet som man inte ser komma, och saker blir inte som man alltid trott och tänkt. Men saker kan bli ok ändå. Trots gupp och tvära kast på vägen.
Det vill bli bra.

Nu är det morgon igen. Jag vaknade nyss bredvid en flicka som jag vant mig vid att se utan hår. 

En längre stunds morgonläsning, för den som vill.

En del datum behöver inte Facebook påminna mig om att det är något speciellt. Idag är det ett år sedan vi gick med just den flickan till skolan, som vanligt, men då ändå inget var som det skulle.
Om någon hade sagt till mig då att det skulle vara och kännas såhär nu hade jag blivit lättad. 
I stort har vi mått ok, men en del dagar och stunder har varit outhärdliga, både att uppleva och förhålla sig till. 
Det sägs att långsamt ju också leder någonstans. Det här g å r långsamt. 
Tålamod, hopp, ilska, vanmakt, lyhördhet, förtvivlan, tillit, om och om igen. Repeat. Och koncentration , jag måste lyssna så vansinnigt noga på vad som sägs, vid varenda besök, inte läsa in någon form av undertext, den finns nämligen inte i det verkliga livet. Läkarna har varit otroligt bra och tydliga. Inte gett oss fel sorts förhoppningar, inte skrämt oss och de gav tidigt en bild av hur det här året skulle komma att se ut, som faktiskt har stämt.

En klok läkarvän sa tidigt att det definitivt är en ansträngande tid som väntar, och så sa hon; Fastän ingen förälder någonsin skulle välja att vara i den här situationen så ger den något som många beskriver som berikande i slutändan. 
Numera kan jag säga att jag förstår precis, men jag hade alla gånger föredragit att vara mindre vis och mindre vetande ifall vi i så fall kunnat få vara utan den här erfarenheten. 
Så, är jag en bättre människa idag? Jag vete fan. Men mycket har hänt, som faktiskt inte är så dumt.
Jag har mer distans till saker. Bryr mig mindre om vad folk tycker. Är snällare mot mig själv. Prioriterar lättare. Säger ifrån tydligare. Är selektiv med vilka människor jag träffar, vilka jag släpper in på riktigt och vilka jobb jag gör mig tillgänglig för. Jag är en bättre (ärligare och mer erfaren) OCH sämre (hör sällan av mig och är alltså brutalt ärlig) vän tror jag, vilket är en märklig och komplex kombination.

Vi vet så oerhört lite om vad som väntar. Det gäller att närvaro inte blir ett klyschigt ord att ha i sin bildade vokabulär, en chimär på distans. Den behöver vara konstant, en del av våra stunder och lika sjävklar som luften vi andas. Även detta med att finnas där för människor, det kan se ut på olika sätt men jag säger det igen- vi har ett val vad gäller vem vi vill vara. I vår närhet har människor överraskat på flera vis. 

Tack till alla som gjort. Tack till de som ringt, kommit, bjudit in, föreslagit, gett av sin tid, sin kraft, sin axel, tagit ett nej, skickat små saker till huvudpersonen, gett vår familj möjligheter, lyssnat, pratat, skrattat, varit som vanligt och accepterat att vi inte är det.
Tack till mig själv som kunnat och orkat formulera, vilket gjort det lättare att minnas och förstå det hela, samt även verkar gjort att andra verkar uppskatta sin egen vardag med dess skavanker lite mer.

Kaninen är kvar och sprider mysfaktor. Flickan är lika finurlig och älskvärd som alltid, med eller utan hår, som för övrigt är en mycket met laddad fråga för oss vuxna än för barn. 
Och champagne, ja det drack vi igår också.

Hälsning från en orange landstingsfåtölj i vinyl. Till mig själv, framför allt.
Tänk att varje gång vi ska spendera en dag här så tror jag att jag ska ”göra”. Skapa, planera, skriva, lyssna och idéspruta.  
Realitycheck till mig själv: 
Det händer inte.

Du är först lättad att komma i typ tid, sedan blir du rastlös, sedan en hök över ditt barn och därefter blir du svintrött. Så sluta förvänta dig saker av dig själv dessa dagar. Sluta släpa med dig alla jobbsaker. 

Dagens TACK-som-fasen-för-lista: 
-fräsch köpemat som då och då går att hitta 
-läkare som kommer in och kollar läget fast de egentligen inte måste
-kaffe 
-avokado 
-mitt engagemang 
-att högsta hönsen på NKS mailat och tackat för mitt engagemang 
-internet 
-mer kaffe
-folk med vett i kombination med humor
-min mamma 
-handkräm 
-att saker långsamt går framåt (eftersom det ju som bekant också leder någonstans).

Klart slut.

Kan vi prata om människor? 
Framför allt den typen som inte tänker på att det finns andra människor!?
Först generellt: Vi hostar inte rakt ut. Så vet alla det. 
Härom dagen fick jag bevittna när en kostymklädd man i min egen ålder på ett café står och talar med sitt sällskap och rosselhostar rakt ut, det var liksom en grupp som uppenbart såg sig själva som väldigt viktiga, lite över andra sådär. Han hostar med full kraft bort från de han stod med, ut över andra bord där det satt folk. Jag stod och betalade men hann se och höra i runda slängar fem hostattacker. Eftersom jag skulle gå direkt och tyckte han var stört arrogant och blev irriterad på hans sätt gick jag förbi sällskapet på vägen ut och sa ”Snälla håll för mun när du hostar nästa gång”. 
Jag stannade inte för att se reaktionen.
Igår på väg till teatern hade en Östermalmish bebismamma med barnvagn så bråttom av bussen vid Stureplan att hon välte omkull en gammal dams kassar. Hon vände sig nonchalant om och sa ”Oj, sorry” innan hon klev av. Hon fick onda ögat av flera, och vi var sedan några som hjälpte till att fånga det som hunnit rulla ur kassarna. 
Nyss klev jag på ett tåg mot Göteborg. Fullt givetvis eftersom det nalkas lov. Hes och trött var jag asnöjd över plats första klass eftersom det brukar innebära ett visst lugn. Bredvid mig sätter sig en liten tjej i tre/fyra-årsåldern. 
En röst bakifrån: 
”Ursäkta, skulle du kunna tänka dig att sitta här istället? Vår familj fick visst platserna bakom varandra och hon är magsjuk”.
Jag tittar på mamman och säger Nej, jag kan inte sitta här alls. Min dotter har nedsatt immunförsvar och jag kan inte sitta nära er. 
Jag reser mig med kaffe, saker och kappa och letar upp en annan plats i samråd med konduktören. En annan kvinna hör vårt samtal och säger ”förlåt men jag kan inte sitta här heller, jag väntar på en operation och kan absolut inte riskera att dra på mig något sånt”. 
Hon och hennes man får också byta plats. 
Mamman när jag går förbi: Jag är hemskt ledsen. Något trött säger jag; Men du, det är inte ert fel att hon är sjuk, men tänk lite. Det är inte jättesmart att kliva på ett fullt tåg i det här läget. Det kan få enorma konsekvenser. Trevligt (faktiskt) men rakt.
Så går jag, och känner att ja, nog fasen är det tillräckligt jobbigt att bara vara människa ibland, att åka buss kanske, eller vara förälder med sjuka ungar och allt, och att få hosta och vara förkyld. Men man måste inte bli dum i huvudet för det. Man kan ändå ha någon form av social feeling. 
Klart slut från PK-bitch AB i tyst avdelning. För nu.

Nämen jag bara la mig ner på mattan nu, helt normalt. 
Är själsligt trött just nu. Är rätt matt över att inte vara tillräcklig i stort eller smått. 
Det är klart att ett barn tröttnar på mamman som liksom funnits i bakfickan mycket senaste tiden, klart att det blir slitningar inom prövningen som finns där som en nagel i familjeögat hela tiden.

Det är klart att det känns att behöva trolla med knäna gång på gång och lösa problem samtidigt som man ska spela föreställningar, visa sig från sin bästa sida inför andra jobb och inte alltid då ges rätt förutsättningar, klart det blir en smärre press att leverera smart innehåll till en föreläsning och en voice i högform till det som ska talas och sjungas, både live och som ska spelas in. Och – samtidigt försöka vara en vettig och värdig människa, inte minst inför sig själv. 

Det är väl självklart att man hamnar på mattan ibland då! Hudlös, utan filter, för inget i världen finns som skulle försköna detta inlägg:) Fredagspeppen.

Långt ifrån snyggperuk, applåder, scendamm, musikaltoner och bubbel finns en annan verklighet. Röntgen-dag. En av de mindre angenäma av raddan dagar. Jag sitter i en fåtölj bredvid en slumrande dotter och blickar ut genom de icke-öppningsbara fönstren, och ser den blå himlen och moln som svävar förbi. Jag är oändligt glad över att inte behöva sitta här oftare än vad vi gör. Men sorgsen ibland ändå, över det innehåll som kom att bli del i våra barns uppväxt. 

Jag sitter och tänker. 
Jag tänker att vi gör vår situation så bra vi kan. 
Jag tänker på tiden som vi har och det vi vill fylla den med. På vem man är, kan vara och vill vara.
Jag tänker att jag inte vill vara en människa som säger en sak men gör en annan. Jag vill inte hamna där. ”Vi hörs”, ”jag ska…” etc. Säger jag något vill jag göra. Och jag vill inte snacka skit, och prata Om folk istället för Med, onödigt.
Jag tänker att visst älskar jag att sjunga och agera, jag arbetar med det jag drömde om som ung, vara del i större föreställningar och sätta tänderna i bra text och musik, men det är inte på liv och död. Jag kan och skulle även vilja lägga till att arbeta med en del annat, också. Oavsett jobb måste det lira med själva livet och var värt det i den aktuella perioden.
Jag tänker på att jag under den här 10 månader långa perioden i ett slags familjärt undantagstillstånd haft svårare att prata om allt detta och se folk rakt i ögonen än tidigare. Jag har insett att jag behöver titta bort och ner och typ reflektera, mitt i samtalen, som för att orka förstå att det är mig själv jag talar om.

Sedan tänker jag på påhittighet. Vad ballt det är. Barncancerfondens ”supersnöre” är ett fantastiskt påhitt. Barnet får en pärla för varje händelse i vården. ”Hoppets pärla” heter den första, sedan är det olika färger, former och mönster för nålstick, röntgen, medicin, håravfall etc. 
Nu är det 99 pärlor på detta ca 1.50 långa snöre. Hur långt det blir och hur många pärlor hon har när den här historien är bättre vet vi inte. Men hela tiden visssheten i att ju längre snöret blir, desto tydligare att man klarar mer än man tror.

Jag gick från gymet, lite smått nöjd över att jag körde både rodd och löpbana och inte gick hem för tidigt av rastlös tristess, jag passerade Hemköp för att köpa just sådana speciella flingor som det för närvarande äts- och det typ bara – då och då. Med luren i örat bokar jag efter 40 minuters telefonkö in mig på ett återbesök hos hudläkaren, därefter ringer jag specialisttandvården på Huddinge och meddelar att ungen inte alls kan vänta så länge som de tänkt och att ingenting i hela henne just nu är ett vanligt ärende. Med en toning i håret och ett tvättberg på sängen letar jag rätt på pappret som visar att landstinget godkänner att min flicka ska få en peruk. Så tar jag på mig mina gamla favoritjeans som numera är lite för tajta, jag fixar lite kaffe, tar fram det jag ska laga någon slags mat av, jag rabblar min lilla textändring i föreställningen, lyssnar igenom framtida dröm-material och så ser jag plötsligt min pokal i kökshyllan, den jag fick på alla hjärtans dag av min kompis. 
Och nu jävlar så åker den fram. Jag ställer den bredvid datorn när jag svarar på mail, planerar in en föreläsning och några möten och skriver in ömsom föreställningar, sjukhusbesök och föräldramöten i den rosa analoga kalendern och jag liksom bara tillåter mig att insupa mitt eget MÄKT och hur bra jag ändå är. SÅ pokal-värd. Bam! Att hantera när det är helt stört intensivt är inte lätt men det är roligare än när det är för lugnt. Och vet ni, vi är en drös människor som är värda en pokal. 
Ville bara säga det.

Jag har knappt skrivit om valet i år alls. Detta trots att jag nördar ner mig fullständigt i det, kanske inte lika hårt som 2014 men nästan. Under de senaste åren har jag fördjupat både mitt intresse och min kunskap vad gäller retorik och kommunikation, och jag har börjat arbeta med att hjälpa andra att vässa sitt uttryckssätt för att skapa begriplighet i sina budskap. Jag hoppades och trodde faktiskt att jag skulle arbeta med valet på något sätt, i just den fåran, begriplighet och uttryck.
Livet kom emellan, vilket även gjort att jag inte mäktat med att gå in lika mycket i diskussioner på sociala medier som tidigare, trots att det oftast är väldigt givande.
Jag är fortfarande en ambivalent väljare. Fram till söndag gör jag varenda valkompass, i samtliga tre val. Jag jämför valdebatter och ser igenom det jag kan i det partiledarna uttrycker. Jag väljer att acceptera att jag återigen famlar i ett mittblock som tyvärr inte finns. På söndag går jag som gräsänka i stan med högburet huvud till min vallokal. Jag kommer att klä upp mig, och bära en stolthet då det är en högtidsdag att välkomna, att min röst ska räknas.

Jag vet en hel del om vad jag vill med Sverige. Att alla ska räknas. Oavsett som man är ung eller gammal. Svart eller likblek. Gay eller straight. Blå eller röd. Fattig eller rik. Frisk eller sjuk. Det övergår mitt förstånd hur man som en hyfsat fungerande nutida människa kan vilja någonting annat.

Det har delats otaliga Nej till SD-artiklar, bilder, filmer, texter och förklaringar. Jag vill ogärna bidra till den orimligt stora uppmärksamhet de fått men läser och begrundar mycket i all media. Alldeles snart, denna fredag två dagar före vår stolta demokratis valdag, kommer att cykla ner till centrala Stockholm. Jag kommer att svänga in mot teatern strax intill Kungsträdgården för att återigen träffa mina kollegor för att vässa vår föreställning lite till. Jag känner mig som vit, medelålders, medelklass medel-typ-allt-människa inte speciellt rädd för att vistas i de kvarteren idag.
Men jag känner en sorg, en skam och ett ursinne över att flera av mina kollegor känner just rädsla och idag väljer en annan väg till jobbet på grund av att Kungsträdgården under dagen kommer fyllas med nazister. Människor, av kött och blod som vi, ska förmätet ta sin plats där och sätta sig över demokratiska rättigheter och skyldigheter med sin bisarra tro om att en del människors ursprung är mer lämpade än andra. Jag skäms.

Jag har oerhört många vettiga vänner och bekanta, ni röstar på sju demokratiskt sett bra med helt olika partier. Några av er uttrycker dock att SD inte är så farligt.
Jag håller inte med er där, och det skaver att det verkar finnas många som är beredda att chansa. De har inte bara polariserat den debatt de själva en gång initierat utan även uttryckt att de vill kontrollera det fria kulturlivet och pressen, sänka barnbidraget och begränsa gravida kvinnors kroppar. Det är inte värdigt Sverige 2018.

Snälla – använd din röst. Rösta på något som står för att vi ska funka ihop, både i Sverige och i världen. Nu och sedan. Och stå upp för de du har runt dig som inte våga gå själva genom stan idag. Jag vill inte vara en som inte sa eller gjorde något, varken nu eller sedan.

Jag har knappt skrivit om valet i år alls. Detta trots att jag nördar ner mig fullständigt i det, kanske inte lika hårt som 2014 men nästan. Under de senaste åren har jag fördjupat både mitt intresse och min kunskap vad gäller retorik och kommunikation, och jag har börjat arbeta med att hjälpa andra att vässa sitt uttryckssätt för att skapa begriplighet i sina budskap. Jag hoppades och trodde faktiskt att jag skulle arbeta med valet på något sätt, i just den fåran, begriplighet och uttryck. 
Livet kom emellan, vilket även gjort att jag inte mäktat med att gå in lika mycket i diskussioner på sociala medier som tidigare, trots att det oftast är väldigt givande. 
Jag är fortfarande en ambivalent väljare. Fram till söndag gör jag varenda valkompass, i samtliga tre val. Jag jämför valdebatter och ser igenom det jag kan i det partiledarna uttrycker. Jag väljer att acceptera att jag återigen famlar i ett mittblock som tyvärr inte finns. På söndag går jag som gräsänka i stan med högburet huvud till min vallokal. Jag kommer att klä upp mig, och bära en stolthet då det är en högtidsdag att välkomna, att min röst ska räknas.

Jag vet en hel del om vad jag vill med Sverige. Att alla ska räknas. Oavsett som man är ung eller gammal. Svart eller likblek. Gay eller straight. Blå eller röd. Fattig eller rik. Frisk eller sjuk. Det övergår mitt förstånd hur man som en hyfsat fungerande nutida människa kan vilja någonting annat.

Det har delats otaliga Nej till SD-artiklar, bilder, filmer, texter och förklaringar. Jag vill ogärna bidra till den orimligt stora uppmärksamhet de fått men vill dela denna text, läs den som behagar, och jag väljer att göra det just idag, en fredag två dagar före vår stolta demokratis valdag, därför att jag om några timmar kommer att cykla ner till centrala Stockholm. Jag kommer att svänga in mot teatern strax intill Kungsträdgården för att återigen träffa mina kollegor för att vässa vår föreställning lite till. Jag känner mig som vit, medelålders, medelklass medel-typ-allt-människa inte speciellt rädd för att vistas i de kvarteren idag. 
Men jag känner en sorg, en skam och ett ursinne över att flera av mina kollegor känner just rädsla och idag väljer en annan väg till jobbet på grund av att Kungsträdgården under dagen kommer fyllas med nazister. Människor, av kött och blod som vi, ska förmätet ta sin plats där och sätta sig över demokratiska rättigheter och skyldigheter med sin bisarra tro om att en del människors ursprung är mer lämpade än andra. Jag skäms. 

Jag har oerhört många vettiga vänner och bekanta, ni röstar på sju demokratiskt sett bra men helt olika partier. Några av er uttrycker dock att SD inte är så farligt. 
Jag håller inte med er där, och det skaver att det verkar finnas många som är beredda att chansa. De har inte bara polariserat den debatt de själva en gång initierat utan även uttryckt att de vill kontrollera det fria kulturlivet och pressen, sänka barnbidraget och begränsa gravida kvinnors kroppar. Det är inte värdigt Sverige 2018. 

Snälla – använd din röst. Rösta på något som står för att vi ska funka ihop, både i Sverige och i världen. Nu och sedan. Och stå upp för de du har runt dig som inte vågar gå själva genom stan idag. Jag vill inte vara en som inte sa eller gjorde något, varken nu eller sedan.

Härom dagen lade jag mig ner på scenen.
I en paus låg jag där på rygg och tittade upp i taket, taket som man knappt ser alls på grund av alla rör, krokar och rån som det hänger dekor i, och som hissas ner titt som tätt under föreställningarna. Jag låg och tittade upp och tänkte på det som jag alltid tänkt på när jag legat så.
När jag var yngre blickade jag uppåt så med ett visst obehag, eftersom vi fått höra att vi som jobbar på teatern i stort sett är de enda som arbetar under tung last som inte har skyddsutrustning eller hjälm på oss. Så många gånger jag liksom tvångsmässigt tittat upp och känt av både lite teatermystik och spänning, men ibland en del ängslighet på grund av detta.
Det slog mig härom dagen att jag inte alls känner så nu. Jag låg där stilla i min paus och andades med händerna rakt ut. Jag tänkte på att jag har tillit till de som har koll på det där, och så tänkte jag att vi ju sällan vet vad som händer, vad gäller någonting alls. Jag låg där och tänkte på alla timmar jag spenderat på olika scener, i 23 år nu, i så väldigt många olika faser av mitt liv, och på allt jag känt mig orolig för.
När jag var ung och ny var jag helt orädd vad gällde en del saker, jag tog till exempel för mig på ett annat sätt då, medan jag idag är orädd på andra sätt, för att livet helt enkelt hänt.
Med visst vemod inser jag att mycket av det som jag under mitt liv varit mest rädd för faktiskt har inträffat. Mycket av det jag oroade mig för som liten, ung och ung vuxen har hänt på vägen.
Som liten och i ungdomsåren var jag ängslig för att inte passa in och för att bli offer för folks skitsnack. Jag har som många andra oroat mig för att mina närmsta ska blir sjuka. Det har hänt, flera varv.
Jag har tampats med en drös röstproblem, och jag har kämpat rejält för att ha en god relation till min kropp. Jag var så rädd att inte bli gravid när jag önskade, orolig för att förlora det efterlängtade, orolig för min sviktande hälsa i graviditeter och att det skulle sluta i dramatik. Allt det hände, bland annat. Jag har varit så ängslig för att det inte ska fungera ekonomiskt att frilansa, att försörja mig på min röst och min berättarådra, kommer det verkligen hålla? År efter år håller det, så oron finns inte där på samma vis idag. Att våga stå upp för mig själv, genomföra projekt och hitta nya samarbeten, kändes förr inte helt rimligt utan kunde gnaga i mig. Så mycket som funnits där och då och då visat sig som en inneboende rädsla eller oro.
Jag har också blivit varse att jag inte kan skydda mina barn från allt oönskat hur gärna jag än skulle vilja det. Det är det som är svårast givetvis, och det som gjort att alla andra rädslor bleknat betydligt.

Så med blicken fäst många meter upp, under vajrar med tunga attiraljer som ska berätta samma historia som jag ska göra snart, konstaterar jag att det är förbannat mycket jag inte alls är rädd för.
Jag är inte ett dugg rädd för att inte alla ska tycka om mig. Jag är inte rädd för att vara tydlig. Jag är inte det minsta orolig för att inte duga som människa, för det vet jag att jag gör. Jag är inte rädd för art göra fel, inte heller för att be om ursäkt. Jag är varken rädd för att bemöta, föreslå, diskutera, eller för den delen skita i att prata om saker alls, om jag nu tycker det är lämpligare.
Det är hisnande att konfrontera sin oro och sin ångest. Jag hade ingen aning om hur det kunde kännas i den grad jag nu känt på.
Men, bannemig. Med ont kommer i alla fall lite gott. Samma rädslor som tidigare göre sig icke besvär – de får inte plats här nu.