sannamartin

En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar. Hoppfullt, varmt och efterlängtat hörs de där orden från den gamla sången efter en ofta, för många av oss, lite för lång vinter.
I 565 dagar har ett barn fått skitjobbiga mediciner. Min unge. Framförallt för att hon ska få fortsätta se i sitt liv, men även ha balans och andra neurologiska funktioner.
Igår var det avstämning med överläkaren och svar på senaste röntgen.
Jag kommer på mig själv med att inte äta någonting. En knäcke och kaffe bara, och jag är yr huvudet. Det surrar i mitt system. Intellektuellt sett vet jag att de aldrig sedan detta började har röntgat och sett att det blivit sämre sedan gången innan. Men rädslan och oron är inte rationell utan de är som en ättrig maskin som städar innerstadsgatorna om natten och kommer närmre och närmre. Den gör mig störd.
Läkarna är nöjda för nu. Första schemat är genomfört. 40 behandlingar har gjort sitt. Ett och ett halvt år har gått. Vi får med oss papper om hur det är tänkt från och med nu.

Jag reflekterar över att jag numera kan så mycket jag aldrig velat kunna.
Jag vill liksom inte ha den här erfarenheten ur ett privat perspektiv. Varför vet jag saker cellgifter gör allmänhet men i synnerhet med mitt eget barn? Varför kan jag vara lugn utåt när det är kaos inuti under stunder hon har det jobbigt? Jag vet inte. För att jag behövt lära mig antar jag, och med ont kommer ju ofta något gott.

Jag vet inte om jag är visare nu. Jag gnäller lik förbannat över skitsaker. Jag bannar min kropp, min långsamhet, min trötthet. Med mera.
Och varför skriver jag? Därför att det är viktigt för mig och har alltid varit, sedan barnsben. Så det är inte nytt.
Men jag har känt ett ansvar. Ett ansvar för att berätta om att det faktiskt går att ha en fin tillvaro och ett bra liv i en omvälvande period. Ett ansvar kring att känna tacksamhet de stunder det erbjuds, och påminna andra om att också göra det. Ett ansvar också för att minnas.
Jag har aldrig utgett mig för att berätta vår dotters historia. Jag skriver aldrig citat från henne utan att fråga och har inte heller lagt ut varken ord eller bild från ögonblick som för henne varit för dramatiska eller känsliga. Jag har i hennes ögon varit både bra och jobbig.
Jag vill lämna walk over som mamma i livets match ibland när jag brister utanpå och innanför titt som tätt men håller ändå ihop på något obegripligt sätt.

Många har sagt att det kan vara nu det känns som tuffast. Och jag håller med. Det är ett okänt, nygammalt land vi åker mot nu men som vi ändå längtat till. Vi har sett fram emot en tillvaro utan sjukhus titt som tätt. Begreppet friskförklarad är dock inte aktuellt att ta till riktigt ännu, vill allt sig väl blir det olika undersökningar med jämna mellanrum ändå närmaste åren.
Men, för nu är det hela relativt stabilt och bra. Hon ser, mår bra och hon fungerar perfekt. Som det ska vara. Så jag lovar att öva på att försöka lita på det och hitta den där berömda tilliten om och om igen.
Imorgon tar vi ett riktigt långt sommarlov.
Tack till nära och kära, tack makalös personal och tack många bara bekanta som stöttat och peppat i cyberspace, det har värmt mer än man kanske kan tro. Och tack Lycke för att du visat vägen och lärt oss att surfa på Dina vågor och se nuet genom dig.❤️

Någonstans där borta ligger det ett slott. Mellan sjukhuset och slottet ligger det ännu mer sjukhus,  vägar där det byggs och stora, grönskande träd invid en skimrande vik.

Jag undrar vad de tänker på inne på slottet. Och byggarbetarna nedanför fönstret, och passagerarna på bussen som kör borta vid Norrtull. En del tänker nog som jag, att det är en vacker sommardag idag. Vidare tänker nog en del att det är skönt att kunna ta sig lite frisk luft när man önskar.

Här inne på vårt sjukhus sitter jag och tänker på att de som designade bygget inte ansåg att just detta var så nödvändigt. 

Vi är så skonade, vi har bara behövt bo kvar här vid några tillfällen och kan gå hem när medicinen gjort sitt för dagen. Då kan vi ta all luft vi vill. Men de som ligger kvar här kan inte det och just idag gör det mig så förundrad och störd. 

Om jag får i uppdrag att vara med och bygga en skola, en restaurang eller en vårdinrättning, hade det inte varit passande om jag då hörde mig för med några som hade mer erfarenhet på området än jag själv? Det är tyvärr lika sorgligt som sant att de som chefade över Nya Karolinskas tillkomst inte lyssnade på de som kunde det viktiga, vad verksamheten innanför de vita väggarna faktiskt kräver och innebär. Under våra många och ofta långa dagar här har jag samtalat med flera i den fantastiska och erfarna personalen om detta, och om hur flytten från gamla Astrid Lindgren till nya gick till. Gåvor som barncanceravdelningen fått skulle enligt de inhyrda icke sjukvårdskunniga konsulterna inte tas med till de nya lokalerna, för här skulle allt vara nytt. Konstverk som skänkts, leksaker som uppskattades och trivselhöjande inredningsdetaljer skulle kastas. Detta resulterade i att den mer än sjukvårdskunniga personalen tog av sin privata tid för att smuggla över sakerna de visste att barnen på avdelningen hade rätt till. 

På vår avdelning finns det 28 rum. I varje rum finns det en lift i taket för att kunna flytta patienter som inte själva kan förflytta sig. Det spelade ingen roll att det från mycket sjukvårdskunningt experthåll påtalades att man på barnonkologen hade velat ha lift i ett eller max två rum, inte 28, för det används så sällan. Nej, det skulle finnas i alla, trots att de kostar flera hundra tusen kronor styck. Fönstren däremot, skulle inte gå att öppna. Givetvis är det en del säkerhet i det beslutet, men att ha någon form av möjlighet att släppa in frisk luft om det så är överst i fönstret i en mindre glipa hade varit en fördel på en avdelning är barn vårdas länge och inte sällan kräks många gånger dagligen.

I slottet där borta bor det prinsessor. Jag har två egna, som jag gör vad som helst för. I sängen strax under den svindyra takliften ligger en av dem. Hon ser på en amerikansk barnserie och klipper med ögonlocken av trötthet som medicinen hon fått under ganska precis 1,5 år nu för med sig. Hon blir så väl omhändertagen här, trots hårt belastad personal och den obegripliga process som detta bygge faktiskt var till trots. 

Det är oerhört mycket som fungerar perfekt här. Jag väljer aktivt att fokusera på det eftersom allt annat hade varit för destruktivt för mig. När något inte fungerar så försöker jag bygga broar med mina förhoppningsvis väl underbyggda och välformulerade synpunkter, mellan mig och de människor som har ansvar för att bedriva vård här. De vill nämligen väl, och kan väldigt mycket. 

Vi ska aldrig utgå från att folk är dumma, vi kan faktiskt inte ens förutsätta att de som beslutade över detta kolossala bygge varken var idioter eller empatilösa. Vad vi däremot kan och bör göra i alla lägen är att alltid vara lyhörda och intresserade nog för att lyssna på de som kan sin sak och besitter kunskap och erfarenhet. Jag begriper inte hur det kommer sig att denna form av ödmjukhet då och då saknas hos folk. Sedan när tror en del att de vet bäst trots att andra kan ha både utbildning och massiv erfarenhet? Det övergår mitt förstånd. För mig får gärna konsulter ta massor betalt om de kan just sin specifika sak. Men har man till exempel inte varit med och vårdat barn med cancer hade det varit klädsamt om man tagit reda på lite hur det fungerar i praktiken. Det finns så mycket som är märkligt och onaturligt i den världen ändå, så lite helt vanlig luft en helt vanlig junitisdag skulle faktiskt kunnat göra susen. 

Mitt i allt detta märkliga känner jag ändå en djup tacksamhet. Tacksamhet över att allt inte var värre, över att ett märkligt bygge ändå hyser god vård och över att människan i sin märkvärdighet är storslagen. Jag känner tacksamhet över att hopp om liv jämte envishet och intresse blir till kunskap, som blir till goda resultat, som blir erfarenhet som blir tillit som blir till hopp. Som det bästa av kretslopp. 

Jag hade på mig en gul blus igår. Den är i siden, lite svårtvättad sådär. Det var inget smart val.
Den fick fläckar, utifrån och inifrån. Det droppade tårar från mitt ansikte ner på den och jag svettades där jag satt på den gröna gamla sammetsklädda stolen i salongen jag älskar att vistas i.
Det tog sekunder. Sedan vällde hela folksjälen genom mitt blod. Där stod en pojke, på trä, i lite rök och det hördes stråkar. Jag blev så drabbad. 
Sist på bollen, åtminstone denna säsong såg jag Så som i himmelen. Eller, såg. Upplevde är mer rättvist. Den är sannerligen värd sina lovord, och det känns skönt att äntligen få stämma in i hyllningskören. Jag tycker oftast att det jag får gå och se är bra, men att något så snabbt lyckas slå an en ton i mig så jag känner livet i mig så fullt ut händer inte så ofta.
Varje människa har sin unika ton, säger han. Det stämmer nog, och den kan jag fortfarande leta efter.
För ett gäng år sedan sa någon att det finns en sångare du kommer älska, han heter Philip. Nog tyckte jag han sjöng fint då, absolut. Nu däremot är det andnöd efter någon minut, han sjunger om livet och jag sitter och får uppleva det, han sjunger med sin själ och hela sitt väsen och jag brister. Philip jag är så stolt över dig, vilket otroligt ärlig uttryck du har, tack för att jag får se Dig. 
Solen intill, Tuva, hon lyser. Hon ger kärlek till alla och fyller tomrum i mig, vilken enorm lyskraft. Alla vi får möta och se är fantastiska, vilka artister. Jag kommer plötsligt på att jag ju känner er, jag får ha er och se er och ni bjuder oss på er och jag älskar det, och så får blusen nya fläckar igen. Ni berättar allt. Om rädsla, hämningar, utsatthet, ärr vi bär på och hopp vi aldrig slutar bejaka.

Det här är en föreställning om människor som behöver människor. Det är en tre timmars påminnelse om det och om att här och nu faktiskt betyder här och nu. Vi påminns också om att vi aldrig vet vilka ögonblick i våra liv som blir storartade. 
Jag sitter och hör introt till sånger jag aldrig hört och tycker att det är musik jag kan. Att någon lyckas komponera på ett sånt sätt är helt obegripligt. Det är som att musiken kom till för att hela en berättelse som redan var hel och älskad. Det är så överväldigande bra material. Orkestern spelar så man tror man drömmer och entusiasmen och närvaron i dirigentens varje anvisning känner jag ända upp till balkongen.
Jag vet att arbetet med att få fram den här föreställningen har tagit lång tid, längre än den huvudsakliga publiken ens kan ana. Och det märks. Vilken varsam och kärleksfull regi, vilket effektivt, varmt och smart berättande. Jag blir lycklig ända in i själen att Vicky och Johan går in så helt och fullt och satsar så att hela maskineriet blir så tajt. Att vi äntligen får se en historia som handlar om människor som känner, tänker och berörs av varandra, där stora känslor också får ta sin plats, sånt som man i en hel del scenkonst hyser en viss rädsla och ibland även ett förakt för, det var på tiden. Att den spelas just nu är viktigt och hoppfullt i en värld vi ibland vill stoppa och kliva av. För övrigt tänker jag att det kanske är så att det är de som inte känt stora känslor som inte vill se andra uttrycka dem..
Jag gråter mig i stort sett genom hela första akten för att jag påminns om att vi människor är så lika och jag rörs av att vi är så olika. 
Det är så det ska vara. 
En av mina stora förebilder sa en gång att 
Det råder en helvetes brist på generositet. Det är ingenting jag vill medverka till, och det känns helt rimligt att ösa beröm över er idag.
Tack, stort tack ni alla, för att jag fick känna som att jag var i himmelen en stund.

Så såg också jag den. Något av det smärtsammaste jag sett på evigheter på tv.
Men, vilken fantastisk kärlekshyllning till Josefin, till hennes kärlek till sången, till hennes brinnande hjärta. Vilken upprättelse att äntligen lägga korten på bordet.
Josefin sprakade. När vi spelade Livet med Jonas Gardell 2002 och hon spelade i Chess stötte vi ihop på Cirkus. Hon var och hämtade något på teatern en dag när de inte spelade utan vi skulle spela. Hon klev in och vinkade från sidan av scenen och sa ”Kör hårt nu, hörrni”. Hon hade en man med sig som jag senare fick förklarat för mig var en slags livvakt. Hennes exkille bodde tydligen väldigt nära teatern och hon var ständigt orolig och på sin vakt. Detta visste många i branschen.
Men han, exkillen, han gick på krogen och skanderade ”Jag ÄGER Dramaten”, har kollegor berättat. Han fick roll på roll. Hotade kvinnor på Dramaten. Fick göra tv. Stjärnorna på slottet. Med mera, med mera, medan livet sakta rann ur Josefin på grund av allt han gjort.

”Hösten 2017 kom Me Too.
Me too. Jag Också. För att man ska säga Jag Också så måste någon innan säga ”Det här hände mig. Jag har varit med om det här”.
Hon reste sig i rättssalen 1997 och sa att ”Det här har hänt”
Men då var det tyst. Ingen sa Me Too”
Marie Nilsson om sin syster Josefin i dokumentären.

Nu räcker det.
Jag vill inte att en enda krona till av statliga medel går till att förse en misshandlande man med lön för att han ska synas på nationalscenen. Att han exponeras, applåderas och avlönas när han där berättar historier om hur det är att vara människa är en skymf mot alla Josefins närstående och mot livet självt.
Inte en krona till.

Hur har Dramaten tänkt? Hur tänker dess styrelse? Vad sades när fd kulturminister Alice Bah Kunke tog Operans, Riksteaterns och Dramatens chefer i örat hösten 2017, eller rättare sagt vad sades inte? Det spelar väl inte så stor roll om de lovar att se över rutiner och arbetsmiljöregler om en oerhört skyldig och farlig man får fortsätta i sin gärning på arbetsplatsen? Och vad säger nuvarande kulturminister Amanda Lind? I dessa positioner kan man nämligen ryta ifrån och agera.
Om orden tryter kan ni till exempel yttra
Nej, nu räcker det. Vi skulle sagt det förut men nu är tiden här. Han ska ut. Det blir inget mer för honom här. Vi har begått ett misstag som låtit honom vara här så länge, vi vet det. Någon i den stilen.

Många vet vem det är som gjorde Josefin så illa så att hon till slut dog av sina skador.
De som inte vet ska veta en sak.
De allra flesta män slår inte kvinnor. De allra flesta teatermän är inte alls svin. Men han är. Och han tycker om att få plats i folks medvetande. ”Det är bra att ha ett rykte, har han sagt, det ska kittla till lite i publiken när man går in”.
Därför tänker jag inte skriva hans namn här.
Men ikväll kittlades det inte i publiken på Elverket, eftersom det manlige geniet ställde in pga ”sjukdom”. Vilken skräll. Inte kan väl det ha med att göra att det tändes ljus för Josefin utanför? Inte kunde han med rak rygg ens gå och utföra sitt arbete idag.
Vi kan agera. Säga att nu är det nog, till arbetsplatsen som hållit denna erbarmliga människa om ryggen i alla år, och till Kulturdepartementet. Vi kan också dyrt och heligt lova varandra, oss själva och våra barn att vi inte kommer se genom fingrarna med såna här typer framöver. Arbetsledare som vill ha trovärdighet drämmer näven i bordet nu och för all framtid. Ingen ska behöva utstå det Josefin fick utstå.
Medan vi förändrar så tackar jag henne för allt hon visade av sig och sitt enastående artisteri. Tack Josefin. Du är så saknad.

Härom dagen var det Internationella Barncancerdagen. Jag försökte formulera något vettigt kring hur det är att leva med en dotter som har en forma av cancerdiagnos.

Tack människor för er värme. 
Det ÄR svårt att beskriva vår resa, speciellt kortfattat. Även om vi vet att vi i Lyckes fall av diagnos haft tur, med en hyfsat ”snäll” tumör så är den ändå är bökig, tar hennes syn och behandlingarna är obarmhärtiga. Att på ett rättvist och nyanserat vis berätta hennes historia och vår upplevelse är lite av en promenad på glas. Känsligt. Alltid åsikter, alltid jämförelser, alltid lite av allt.
Att få med samtligt under gårdagens stund i TV4 gick givetvis inte.
Som jag sa- just nu mår vår lilla tjej bra- och då mår vi bra. Just det har varit en konst att faktiskt tillåta sig till. Att försöka surfa på hennes frekvens, och inte själv gräva ner sig i ångest närhon är i skolan eller på balett. Om några veckor är det behandling och röntgen igen, vi vänjer oss…men ändå inte. I sommar kan det förhoppningsvis vara färdigt med det, men vi vet inte. Ovisst är märkligt och läskigt. 
Klippet fins på tv4play, mina reflektioner finns alltsom oftast på min sannamartin.com/texter och själva jag finns en spelhelg till på Chinateatern för de fyra återstående föreställningarna av Ghost. Men mest av allt försöker jag finnas här och nu, för mig själv och min familj. Alltid.

En januaritorsdag på Nya Karolinska. Vi har förberett, kolhydratladdat, handlat, ordnat och stålsatt oss. Vi har känt att det börjat torna upp sig de senaste dagarna, som inför varje gång. En tydlig alltför bekant anspänning hos alla här hemma, men mest hos den det berör mest.

Här blir jag en annan. Fast ändå inte. En annan version av mig själv, därför att allt blir hudlöst, ofiltrerat, och för att varje motgång eller litet aber kan få mig att blixtra till. Jag hatar, älskar, är ömsint, blixtsnabb, seg som bly, förtvivlad, vrålstark, viskar och kan ryta ifrån.
Det ringer. Hej det är från Synsam, Hej det är reklamjobb på gång, Hej det är medarbetaren. En av mina verkligheter. 
Men så fås det magont. Mås illa. Äts inget. Fokuset återgår bara direkt, igen, bam, det går på repeat, om och om igen. Den andra verkligheten. Den som inte så många har och som jag önskar att noll människor hade. 
Jag som älskar att få erfarenhet. Men denna, nej…tack.

Jag vilar lite i den orangea nylonfåtöljen. 
Jag ska spela ikväll, om inget oförutsett händer här innan dess. Det känns både orimligt men odramatiskt att spela. Det är en sorts inre kamp dessa dagar. 
Då och då försöker jag zooma ut och titta på allt detta från håll. Ibland idiotförklar jag helt att jag ska gå iväg de här kvällarna. Men ibland känns det ganska viktigt, och rätt så vettigt. Det känns nödvändigt att jag tillåter mig att vara i dessa – båda – verkligheter. Det hela förskönas inte av att jag är hemma hela tiden, att alla går på varann konstant och att undantagstillståndet liksom är ledljuset. Ledljuset är också stunderna av lugn och vardaglighet. Och däri ingår mitt yrkesjag och mitt arbete. Livet är alltid större än teatern, men någonstans berättar ju teatern om, och belyser, livet.
Vår huvudsak, det högprioriterade välbefinnandet och hälsotillståndet är det solklart primära, som det bör vara. Det är tack och lov så självklart att det knappt ens behöver påtalas. Men ändå. 
Jag önskar mig typ mest lite vanlig vanlighet. Ska det vara så mycket begärt:)

Vacker dag idag.
Och jag hade inte bröstcancer.

Så då gick jag hemåt igen, lättad, förbi avdelningen där jag hälsade på Kristina förra julen, genom parken mellan gamla och nya KS där Robert och jag åt lunch i vårsolen medan Lycke hade lektion i sjukhusskolan. Jag gick strax under helikopterplattan som vi tittat på genom sjukhusfönstret så ofta, bort till Vetekatten, för en kaffe mitt ibland operationsrockar, lagda damlockar och hopp och förtvivlan, som alltid på denna plats. 

Stegen går hemåt nu igen och jag promenerar rakt mot solen, i det skarpa januariljuset syns allt, människors ansiktsuttryck utan filter och styrkan vi alla besitter slår mig så plötsligt och direkt.
Nej, det här landet kommer inte gå under med Stefan Lövféns liggande förslag till regering, inte heller om Ulf Kristersson mot förmodan skulle röstas fram som statsminister. Det kommer inte finnas risk för undergång om vi människor ser vår del i samhället och går framåt, var och en, och ihop, då och då stannar upp och pejlar läget med varann och fortsätter. Ständigt.

Nyår, nytt år, ännu en början. Gamla siffror, i färska kombinationer, i en ny tid.
Jag glider in i det nya året lite kantstött. Mitt 44e jordsnurr startar med ett sjuhelsikes ryggskott och tårkanaler som tömts på repeat. Efter helt underbara dagar kring sista advent, jul och nyår försöker jag samla intrycket av det gångna året. 
2018 var ett år med mycket att bära. Alltför mycket, stundtals. Ett år med stor sorg, med en högfrekvent anspänning som ständig följeslagare, vilket gjort att det då och då runnit över fullständigt. 

Det blev året då jag vid ett tillfälle tänkte att jag måste ju gå ut, min kropp ska ju för fanken röra på sig, jag behöver sätta igång mig själv. Men stegen i parken fick mig att sjunka, jag klafsade i lera och visste inte vad som var gråt eller snöblandat regn, jag kände bokstavligen hur kroppen inte orkade gå, så jag pallrade mig hem igen. Hem, till ett ganska nytt hem, ett trivsamt och varmt, med en nyinförskaffad grå kanin i det ena flickrummet, som skänkt mer tröst än jag någonsin kunde ana var möjligt. Hem, till en tillvaro av ups och downs på helt nya nivåer. Jag bestämde mig där och då för att det måste få vara just så sorgligt ibland, och att jag inte orkade piska på mig själv fastän jag vet att jag skulle må bra av än det ena än det andra.
Det blev också året då till synes vardagliga saker helt plötsligt fick ett nytt skimmer. Att en familjeglass en försommarkväll kan kännas så lyxigt, att en båttur kunde få oss att kikna av skratt och att ett besök på Gröna Lund kunde uppskattas så av oss allihop. Att en spontanträff med vänner, många soliga sommardagar och vårfärska blommor på köksbordet blev som varma filtar över frusen hud. Nuet, folks. Det berömda. Jag fattar det mer nu än förr. 
Det blev även en tid av nya gyllene stunder i arbetet med fantastiska nya bekantskaper och oförglömliga skratt som åtminstone skapat någon ny rynka i detta fejs.

Idag satte jag på tv´n, vilket inte alltid händer. Jag ser en mycket bekant bild och hör musik som jag en gång kunnat spela på piano. Forrest Gump. Jag fastnade förstås. Jag kan aldrig värja mig. Den historien påminner mig så mycket om hur livet faktiskt kan vara. Ett ögonblicks val kan få enorma konsekvenser för ens egna liv, och även andras. Till synes irrelevanta petitesser kan göra avtryck. Så jag grät lite till. Över allt jag vet och inte ännu vet, över min onda rygg och över allt som är så vansinnigt förgängligt.
Och visst är det ju så, att de små penseldragen i alla konstverk syns också om vi kikar ordentligt, det är de som gör det, och inte bara de breda, det är ju bara vi som alltför ofta hastar för snabbt förbi dem.
Jag vet inte hur jag ska måla framöver. Både i breda drag och med små punktinsatser som får både mig själv och de runt mig att förhoppningsvis kunna andas lättare detta år. Jag vet dock inte hur jag kommer tillåtas avgöra själv, vilket är det svåraste.
Men det är väl som med fjädern i filmen, den finner sin väg. Och rätt vad det är landar den precis där det var tänkt.
Gott nytt år på er- god fortsättning livet, jag hänger med

”Nej mamma jag vill inte ha peruken, jag vill bara vara som jag är”.

Barnen i den fullproppade innerstadskyrkan tindrar ikapp med ljusen, föräldrar och lärare tindrar också. Jag tittar mig omkring. 
Det storslagna rummet är fyllt av förväntan. En del föräldrar ser verkligen ut att insupa det andaktsfulla och högtidliga, det säregna vi får se och höra idag och ibland annars såhär års. En del föräldrar trängs lite och en del är påtagligt stressade, det är ju flera luciatåg idag. Det gnälls en del över föräldrarnas tilltänkta placering, över vädret och över den egna arbetsbördan. Det torkas en och annan tår. Någon surfar på Aftonbladet på sin mobil medan barnen sjunger, men majoriteten har bättre smak och vett än så. Sedan är det några få föräldrar, jag vet exakt vilka, som sitter och tänker ”Tänk att vi sitter här. Tänk att hon/han orkar vara med, tänk att det faktiskt blev såhär.”
Jag är en av dem.
Osäkerheten kring när biverkningar, sällsynta sjukhustider och infektioner infaller vet vi aldrig. Men inte idag tydligen. Och då blev det ju en alldeles himmelsk morgon.

Världen må vara vrickad. Den nya budgeten må ha en massa svagheter. Jeansen må sitta för tajt. Människors förmåga att kommunicera smart må vara klart begränsad. Jag må inte ha hunnit dit jag ville i ett visst arbete. Det må småregna på självaste luciadagen. Tiden må vara ur led. Må så vara.
Jag är engagerad i en hel del. Många med mig brinner för olika saker och gör det bästa av den lågan. 
Min utmaning är inte att bestämma mig för vad jag ska engagera mig i utan faktiskt vad jag inte ska engagera mig i. Jag har förstått att jag måste hushålla med det där brinnet som så ofta flammar upp. Jag är bisarrt intresserad av det politiska samtalet, hur folk når fram till varandra och framförallt varför så inte sker. Men, i ett tag nu har jag behövt låta många diskussioner och funderingar vara, för att orka med att vara människa. Fokus just nu är barncancervård, där tar jag de fajter jag kan och känner att jag måste, både för mitt och andras barn.

Det är klart jag blir förtvivlad över att jag ser samma människor sitta och tigga i kylan i vårt område som för fem år sedan. Det är klart att jag blir bestört och rädd för omvärlden när jag läser klimatrapporter. Jag blir matt över lilla Sveriges alldeles för många icke ledar-dugliga politiker som bara håller på och håller på, samtidigt som jag inser att det också är del i en demokrati, att hela livet ju för bövelen är en förhandling, både i och utanför politiken. Jag blir heligt förbannad och äcklad över att läsa reportage om unga bortgifta flickor i Afganistan och galen på vuxna som vill barn ont.
Men jag tänker hela tiden att så länge vi alla drar vårt strå till stacken och agerar, så för vi oss själva framåt. Så länge vi tror att vi kan bidra med något till andra människor så finns det hopp. 
Det är jul snart hörrni, och snart ett nytt år. 
Engagera er. Snälla. I vad fanken som helst, men i mer än att gnälla på Facebook. Jag måste säga att jag ser och hör en hel del gnäll här och mycket ilska över hur en del saker är figurerar också. Jag förstår absolut mycket av den frustrationen men vill ändå zooma ut lite. 
Så- har man för mycket att göra på jobbet; tagga ner. Ingen kommer göra det åt dig. 
Tycker man något är fel, engagera dig då emot det, försök alltid förmå dig att kritisera konstruktivt och att föreslå annat än att bara påtala att något är fel. 
Gå med i föreningar eller ett parti, ta diskussioner, anmäl dig som volontär i ett sammanhang som betyder något för dig. Besitter du tonvis med kunskap, dela med dig av den, är du rik så ge bort lite pengar. Det finns alltid, alltid något att bidra med.

Att välja att inte ha sin peruk, utan att bara vilja vara som man är när man är tärna i ett luciatåg bland andra välkammade och nylockade barn må inte förändra världen. Men det bidrog en åttaåring med idag, och med tanke på hur många som påtalade hur fin hon var och hur strongt det var så tror jag att människor, även små, gör skillnad genom att stå upp för saker och visa vem man är. I stort och smått.

Mamma! Hon har fyllt 70 år!
Jag sitter i mitt -på nytt- stillsamma hem. Gud hjälpe grannar som ej förvarnats om att min mor fyller sjuttio och sitter med lite vänner i vårt kök. Min ensemble i Ghost framstår som del av en stumfilm jämfört med de jag nyss suttit ibland. 
Ja, nyss gick femton stiliga kvinnor mellan 65-75, härifrån. Vi hade efterfest. 
Mamma fyller alltså år den 6 december, strax innan jul, mitt i allt, mitt i allas bestyr i alla tider. Bor man dessutom i Belgien, vilket vi gjort i perioder, infaller så även St Nicholas den 6e. Därav har födelsedagsbarnet berövats en del uppmärksamhet genom åren.
Men, idag var det totalt D I N dag. 
Vi åt fin lunch hos syrran, dit kom de två barnbarn som finns i stan och överraskade. Du hade bjudit in till stor tjejmiddag ikväll på en tapasrestaurang, men jag spelade Ghost och kunde tyvärr inte vara med. Men, jag kunde fixa en liten efterfest här hemma i alla fall! 
Bland några av dina vänners rundare fötter försökte jag formulera den beundran jag känner inför ditt sätt att bygga, förvalta och se på vänskapsrelationer. Det är en bedrift att samla så många kära, nära vänner en decembertorsdag på ens 70-årsdag. Alla säger till oss; Er mamma, hon är en så fin vän. 
Och det vet jag. Det ser jag. Det känner jag. 
Jag är enorm stolt över dig mamma. Inte minst för att du just precis så visat, i alla tider, att folk får komma, ringa på, ringa, prata, äta och säga hej. Då byggs de där relationerna. 
Där är du en sann förebild.
Med teatersmink i nyllet och lösfransarna på svaj plockar jag i ordning efter vår lilla efterfest. Tänk att jag fick dig som mamma. 
”Kanion kanion”, som de skulle säga i Halmstad. 
Mutti Sjutti. Aj lavv jo