sannamartin

I mitt Facebookflöde ser jag många olika slags uppdateringar. Varje gång jag går in och tittar finns det något positivt och härligt någon delat med sig av. I stundande världsläge ser jag delade artiklar på olika språk. Det är hyllningar till bortgångna och älskade.
I valtider blir det mer och mer delade politiska funderingar, och jag ser åsikter som sympatiserar med varenda parti och jag läser en hel del av allt.
Idag blir det en lång reflektion, folks.

Om jag förstår vissa av mins FB-vänners retorik rätt hade en del av de jag har i mitt flöde börjat slåss om jag bjöd hem dem på samma fest. Jag kan inte tolka det på annat sätt när det står det svart på vitt någon gång ibland att- ”Jag skulle vilja ge hen en fet smäll”. Jag är högst medveten om att alla som väl är inte gör bokstavligt slag i varje sak de tänker, så det är ju inte säkert vi skulle få ett slagsmål. Men ändå. Det är både lite skrämmande och samtidigt fascinerande att en del tillåter sådana slags uttryck framför sin skärm, som sedan svävar ut och delas med andra.
Än mer beklämmande är att det visar på brist på acceptans mot de som inte delar våra politiska visioner och värderingar.

Jag har familj och släkt i många delar av Sverige. När jag var liten hade mina föräldrar inte råd med mer än att bo och äta. När jag blev äldre förbättrades den situationen avsevärt, framförallt på grund av att min pappa arbetade väldigt mycket och hårt. Vi bodde en tid i ett hyrt hus i fancy Djursholm och sedan utanför Bryssel. När jag flyttade hemifrån kom jag in tidigt på bostadsmarknaden, jag har sedan 20 års ålder arbetat inom kultur och underhållning, drivit flera egna företag med varierade resultat och blivit varse vad i min bakgrund som varit hårt jobb och tur.
Med en fot i denna bakgrund och uppväxt och en i nuet bland människor jag lärt känna under åren, är det inte alltid sjävklart vart man står politiskt.
När jag började påtala detta för fem-sex år sedan blev det väldigt tydligt, inte minst här på sociala medier, att vi faktiskt är rätt många som saknar de politiska resonemangen och att det inte alltid är givet vart man själv faktiskt står, fastän man är vuxen och förväntas veta det.
Mer givet är dock hur berikande den palett av människor jag mött och möter är, och även deras sätt att belysa saker och berätta om sina åsikter.

Innan i veckan delade jag en SD-kritisk text som för mig drog igång viktiga funderingar. När jag gav uttryck för att det kanske kunde vara läge att prova nya sätt att bemöta SD-röstande på än att avfärda dem som mindre vetande och dumma i huvudet, (vilket ju inte direkt gjort att partiet minskat i opinionen), upplevde jag det lite som att jag, som är kraftigt emot deras människosyn, inte var ”tillräckligt” emot. Att jag tror på att resonera, möta halvkassa argument med bättre och erbjuda ett annat samhällsengagemang än det de står för verkade inte vara övertygande nog, trots att den jag då diskuterade med (och verkligen gillar och respekterar) vet mycket väl att jag inte är sverigedemokrat.

Jag delade härom veckan med mig av att insamlingen till barncancerfonden som vi engagerat oss i nu överstigit målet med råge och att det känns bra och stort. Då ”visste” en annan att pengarna inte behövdes till det ändamålet egentligen eftersom cancer ju kan botas på andra sätt. Direkt blev jag i en situation där jag uttryckte hopp, glädje över engagemanget och värme över sympatin vi mött, åtslängd en åsikt om att den här insamlingen ju var ett onödigt påhitt och att vi är så opålästa som låter vårt barn genomgå en sådan här behandling.

En hel del i mitt flöde talar om hur borta i huvudet folk är som talar om ”fake news”. Att många blivit Trumpifierade, att man ju måste vara källkritisk. (Det är klart att man bör vara det). Många påtalar även att folk inte vet sitt eget eller världens bästa, men det gör ju givetvis de själva.
En hel del verkar tycka att alla som inte röstar röd-grönt är bruna eller någon slags SD light.
Ett par av dessa människor högaktar jag verkligen från hjärtat, för personerna de är. Dock ser en del ingen svårighet i att själva sätta rätt så förminskande etiketter på skribenter som tex kritiserar sittande regering och vissa av deras förslag inför valet. När jag sedan ställer en ärlig fråga i det flödet skriver en som jag aldrig mött att ”du ser ju inte”. En jag aldrig mött insinuerar alltså att jag inte förstår en texts innehåll.

Ytterligare ett exempel är när jag, för en tid sedan, delande en Politism-text som jag fann fyndig. Jag behövde inte vänta länge på ett gravt ifrågasättande av mitt omdöme från det blåare hållet i min bekantskapskrets.

Mitt i detta har jag en relation till alla här.

Jag har sagt länge att jag politiskt sett är knall-lila. En social-liberal feminist.
Mina vänner som röstat på moderaterna sedan de var spermier tycker jag är den rödaste de känner. En del vänstersympatiserande teaterkollegor tycker jag är en priviligierad borgarbracka.
Ja. Jag är väl allt det då. Men jag har bannemig rätt att föra de resonemang jag vill, som gör att jag kanske hittar något att rösta på den här gången med.

Jag uppskattar de flesta i mitt flöde, med alla våra olikheter och jag tror jag har minnen och beröringspunkter med i stort sett samtliga fb-vänner.
Men jag blir berörd. Illa berörd. Ibland ledsen.
Det jag reagerar på är att det numera går så snabbt att döma.
”Nej, men hon har inte fattat, vilket pucko, åh vad korkat, tänk själv, men det förstår man väl”. Snabba puckar, hårda puckar. En del tillåter sig faktiskt att döma och verkar vilja förpassa andra till dumhet på grund av en politisk fundering.

De som tror att jag, med tanke på denna text, inte tål att ifrågasättas i mina resonemang kan väl bara bläddra bland gamla inlägg. För det gör jag.
Det här handlar inte om det utan om hur, med vilka ordval och i vilken ton (attackerande eller resonerande) vi handskas med olika politiska åsikter.
En del vill dela det som känns viktigt för dem i stunden, sådan är jag och många med mig.
En del erbjuder sin bild av sanningen, och påstår ofta att det i den finns enkla lösningar.
Nästan ingenting inom oss människor, eller inom den politiska världen inför ett val, är enkelt. Sällan finns det enkla lösningar och förklaringar.

Ett enkelt sätt att komma undan vissas reflektioner och betraktelser är dock att ta bort oliktänkande som fb-vänner. Personligen har jag aldrig förstått mig på den poängen såvida inte någon behandlats rent illa av någon annan.
Jag har tagit en del exempel på interageranden jag varit delaktig i här i texten, och till de det berör vill jag med ett leende och ärligt uppsåt säga att jag uppskattar att få ta del av era ståndpunkter och synsätt, de och ni berikar och får mig att tänka efter, och jag tycker det är rätt häftigt och lärorikt att vi tänker lite olika!

Alla vill säkert väl på sitt eget sätt.
Men just nu verkar det inte som att en del har lust att föra resonemang eller diskutera. Inte i varken sociala mediekanaler eller ute i den breda debatten. Inte utan att skriva någon annan på näsan, påtala andras idiotiska ståndpunkt, kalla någon med en åsikt långt ifrån ens egen för äcklig, med mera med mera.
En åsikt som uttrycks är inte hela människan. Därmed ska hen inte dömas ut.
Vi som är över 13 och får ha Facebook bör kunna skilja på sak och person.
Om vi på allvar vill ha en bättre värld, med mer innehållsrika samtal, högre grad av empati och förståelse- börja med er själva. Man in the mirror, om ni minns. Vi kan väl tolka den modernt vettja. Personen vid tangentbordet, den tyckande människan på sociala medier.
Vill man inte ta möjligheten att själv vara med och höja diskussionsnivån, då kanske man inte ska höja alltför mycket på ögonbrynen om man tex hör att någon ung tjej kallats hora en dag, eller att en ung kille blir kallad skäggbarn, eller att någon ropar äckel, kärring eller gubbbjävel högt till någon annan.
För samma typ av retorik används ju här på nätet. Språket och ordens valör urvattnas. Och det ger i sig ringar på vattnet.
I alldeles för hög grad.

Det är skolavslutningsvecka. Så vackert överallt! Vemodet, längtan och skönheten turas om att ta plats i den ljumma vinden som lossar trädfrön ända in på tangentbordet.
Jag är så lycklig. Över värmen, över solen, över närstående. Över vårt hem, över uppdrag, och över att vi mår ganska bra, vår lilla flock.
Men jag är så besinningslöst trött, samtidigt. På ett nytt sätt, som aldrig tidigare visat sig i mitt liv. Trött av sorg, funderingar, sjukhus och koncentration.
Jag är plötsligt också så oerhört ledsen, över livets förgänglighet, över orättvisor jag upplever nära mig, och över tilliten som ibland fattas. Den där tilliten, den varma filten omkring allt, som jag längtar efter så mycket, den som får det att kännas långt in i märgen att allt kommer att bli bra. Det vet ju vi inte, det får vi aldrig veta helt, jag vet det.
Lycklig, trött, ledsen. Allt samtidigt, denna aldrig sinande komplexitet.
Människor som velat dö ett tag lever, människor som inte vill annat än att leva får gå före. Det är outhärdligt.
Jag saknar några nu, som jag inte hunnit känna att jag saknat på ganska länge, och jag saknar visheten hos en som alldeles nyss lämnade ett tomt, ekande rum. Samtidigt sträcker den evinnerliga kärleken och det aldrig sinande hoppet ut sin osynliga starka hand, som jag tar, igen och igen. Jag lyckas påminna mig själv om något jag formulerade inom mig för ganska längesedan:
Rädslan över det vi kan förlora får aldrig överstiga glädjen över det vi har.
Det är ju förbannat bra sagt, var det verkligen jag som sa så? Ja det var faktiskt det. I en helt annan tid.
Jag förundras över både min egen storslagenhet och min skörhet, som är i vägen för allt som jag vet att jag kan och vill.
Herregud, att det ska vara så svårbegripligt, alltihop. Jag vill säga till mitt 42-åriga jag, mitt 41-åriga jag, de som alltså var jag för bara ett och två år sedan, att Snälla människa var lite tacksam!
Men jag var ju det, tänker jag. Och det är sant. Jag har varit väldigt tacksam. Nu tycker jag inte att den gamla tacksamheten räcker.
Den nya sortens tacksamhet handlar om de utmaningar vi ser men själva inte har. Den handlar också om rätt så vanliga turer med båten, om en eftermiddag på Gröna Lund eller ett skrattanfall en vanlig måndag som tidigare bara var lite kul, skoj och roligt, men i nuläget känns som glimrande livsminnen, så härliga är de.
Snälla alltet, gör så jag orkar köra på. Jag orkar verkligen inte deppa eller klappa ihop. Jag orkar inte bli tyst, och jag orkar heller inte gå in i skov av helt onödig, osund oro.
Därför andas jag, gör lite mer kaffe, klappar kaninen och kammar mig, bokstavligen.
Så vill det säkert bli bra, det lilla livet.

Vintern är över, våren var här en stund, sedan blev sommar. Just nu är det sommar i Stockholm, då utomhus känns bättre än inomhus och då trädknopparna brister i takt med att rodnaden ökar på vår vinterbleka hud. Parkerna fylls av oss som kan avvara stunder däri även vardagar, då känns det extra rätt att vara frilansknickedick!
På väg till Hagaparken passerar jag stökiga Norrtull, och bortom korsningar och nya byggen i full gång ser jag den stora, vita, vitt omtalade byggnaden. Som en retsam koloss vill den påminna mig om att inte ta saker för givet, om att solen inte alltid kommer skina på mig och det är bäst att jag uppskattar nuet bäst jag kan.
Jag stannar på gångbron med bilar och cyklar i full fart under mig och blickar bortåt, uppåt mot våningen på Nya Karolinska där ”vår” avdelning finns. Jag står stilla en stund och tänker att bara en mycket liten del av befolkningen i den här staden har varit där. Många har läst, tyckt till och förfärats, men aldrig behövt åka dit.
Jag har varit där, och jag återkommer med jämna mellanrum.

Efter snart sex månader av en ny slags verklighet har jag fortfarande stunder då jag tänker; Hur blev det såhär? Vad innebär det här, nu och sedan? Hur kommer det bli?
Inga av de frågorna får sitt svar. Inte av mig, och inte av någon jag kan fråga. Det gör ibland ont.
Jag tittar upp mot fönstren som tillhör de fjorton rum som man helst vill hamna i. The rooms with the view. Därifrån ser bilarna som just nu passerar under mig ut som myror.
Jag funderar över vilka som arbetar, vem som sitter i receptionen, om våra favoritläkare är på plats. Jag undrar om det sitter en annan familj med ett barn som är piggt och perfekt men ändå alltför tydligt har något slags fel som gör att de måste vara där.
Tänk om sjukhusclownerna är där, ifall deras närvaro och inkännande, improvisatoriska superkrafter får ett barnskratt att eka i korridorerna.

Föreställningen om hur det är på en barnavdelning för cancer är inte alltid nära verkligheten. Det är märkligt nog så, att en av de mest fruktade vårdavdelningarna i vårt land numera tillhör vår vardag. Dagarna vi spenderar där innehåller ett brett spektra av emotionella lägen. Alltifrån ögonblick som vi kommer att bära med oss som positiva minnen, till frustration, uppgivenhet och sorg som det egentligen inte finns plats för i en människa. Personalen är hängiven och kreativiteten stor. Ändå kan allt vara värre än vad man såhär på avstånd kan tänka sig, ibland.

Tiden där inne går långsammare än den gör här utanför. Rädslor blir större, längtan blir intensivare, och så även tacksamheten. När jag är där, men kanske får möjlighet att åka därifrån en stund, så vill jag ändå inte vara någon annanstans än där just den här hjälpen och kompetensen finns, eftersom den blivit en trygghet i all vilsenhet.
Att det finns brister inne i den där byggnaden, det kan jag bekräfta till viss del. Det berör mig illa att värdigheten hos de som förr var ansvariga och de som är det nu inte är större än att stolthet kan sväljas och lösningar vilja hittas. De allra flesta individer besitter ju någon form av empatisk förmåga. De allra bäst lämpade ledarna och utvecklarna i vårt samhälle har både visioner och ett medvetande kring vilken målgrupp som är aktuell. De planerande av ett nytt sjukhus borde givetvis gjort mer research om vad som är både nödvändigt och önskvärt inför bygget av NKS, det är klart att det är så.
Att styrande politiker saknar förmåga, handlingskraft eller empati nog för att gå in och styra upp där det behövs är inget annat än sorgligt, skamligt och ett rent mysterium.

Det allra märkligaste är ändå att när vi är där så pågår allt här ute som vanligt. Det slår mig varje gång. Något som också blivit tydligt är att efter ett tag blir till och med oönskade sjukhusutflykter en vana, och att man jämte sådana faktiskt trots allt kan ha riktigt bra stunder, sköna perioder med skratt, hopp och glädje.

Jag går vidare. Jag springer nedför trappan, bort mot vattnet, in mot grönskan. Just idag skiner solen, här ute på mig och in genom de icke-öppningsbara fönstren på de som ligger där uppe, just där vi är ibland.
Till alla de ungarna där, till alla föräldrar som får skrämmande besked, till de som ger dem och till varenda en som gör sitt bästa för att stå ut i vilken roll det än må vara där inne, vill jag rikta solstrålarna. Det vill bli bra. Det måste bli bra. Allt ska bara bli bra.

Godmorgon!
Ny dag, nya möjligheter! Det är inte alltid jag startar dagen så mentalt äppelkäckt, men jag gillar ändå morgnar. Upp ur säng, upp med barn, upp med gardin och persienn.
Ofta drar jag på någon slags motions- eller träningsvänlig outfit, eftersom jag oavsett plan för dagen tar en liten promenad efter att ha följt den som ska följas till skolan. Hon tittar på mig ibland när jag klär på mig och berättar att ”Andra mammor, de är jättesnygga, jättetjusiga i klackar och kappor, även fast det är tidigt på morgonen”. Jag förstår piken.
Jag gör min lilla pressokanna full med kaffe till bara mig. Den stunden älskar jag, den med en gammal sliten, silvrig kopp i handen, med blicken ut genom fönstret över gatan, där folk redan är väldigt på väg.
Ungarna kommer in i köket och är hungriga. Det blir alltid diskussioner och viss förhandling kring iPad-bruk. Argumenten haglar och jag argumenterar emot. Trots min erfarenhet och kunskap på området förlorar jag nästan jämt. De äter, jag plockar, jag ser över väskor och funderar över hur den här dagen kan tänkas bli för alla. När den ena går iväg segar sig den andra lite, jag tjatar och sedan går vi också.
Jag har inte ätit något, eftersom jag inte är speciellt hungrig om morgnarna utan tänker att det blir ju perfekt med en liten promenix så äter jag sedan. Hejdå i skolkorridor bland tjusigare mammor, hej ansvar för mest bara mig själv under en dag.
Jag promenerar, handlar på vägen hem, kommer hem och packar upp, det ringer, jag pratar i telefon, det ringer igen och ett nytt samtal tar vid.
Samtalet avslutas och jag kommer på en ny strålande idé och sätter mig vid datorn och skrattar åt min egen förträfflighet, men nu blev jag väldigt törstig. När jag går och hämtar vatten ser jag hur stökigt det är i något rum, jag plockar i ordning och går till nästa rum och fixar lite där också, det är lika bra.
Då kommer en fras upp i huvudet, den är ju perfekt till den där översättningen jag höll på med häromsistens, jag måste direkt gå och leta fram det dokumentet. Väl vid datorn igen hittar jag det, men då känns början av det som står däri inte alls lika bra som när jag såg det sist. Hade jag druckit vin då eller? Bäst att göra en alternativ variant. Jag sitter och grunnar på orden ett tag och plötsligt känner jag hur hungrig jag är. Fasen, jag har glömt att äta.
Jag går ut i köket igen och tar snabbt fram tre gluterfria knäckebrödsskivor, det vet man ju att det är otroligt healthy, och helt plötsligt har jag ätit dessa med en ansenlig mängd bregott på. Jaha. Mitt barre-pass på Sats börjar om en timme och nu är allt HELT fel. Jag skulle ju äta omelett, i perfekt tid för att vara perfekt lagom mätt innan träningen. Jag blir galen. Jag är en vuxen människa som glömmer något så basalt som att äta ordentligt för att kunna få en dag att fungera. Splendid.
Okej, då får jag kompensera med lite gurka, lite paprika kanske är bra också, för att öka grönsaksmängden. Fast det gör ju mig inte mätt. Jag kanske ska koka ett ägg. Eller nej, jag gör en smoothie. Den ser ut som kaninens hö när han av misstag kissat i det och jag skulle varken beskriva den som fräsch eller god.
Nåväl, jag går till gymet, och känner mig ändå lagom mätt. Bra. När jag går hemåt igen blir jag liksom sådär attack-hungrig. Jag går in och köper en banan på närmsta butik. Väl hemma igen slänger jag i två ägg för uppkokning medan jag duschar. Det ringer och jag ser att det är från sjukhuset så jag sköljer inte ur balsamet ordentligt och blöter ner halva badrummet medan vi pratar och jag repeterar det de säger högt som en dement för att inte glömma att skriva ner det när jag torkat.
När jag fått på mig kläder har äggen säkert kokat i 20 minuter och är nästintill lika gröna i mitten som den fräscha smoothien.
Lite lunch, lite mailande och skrivande, jag sorterar noter och gör kaffe och äter en bit mjuk pepparkaka som mamma bakat som lustigt nog låg längst fram i frysen sådär retligt synlig. Det smakar barndom och lycka men VAD gjorde jag just? Jag åt socker och mjöl – (kommer jag inte dö av annat så är det ju definitivt kört nu) när jag så minutiöst hade bestämt hur fräsch och pigg och hälsosam jag skulle vara idag. Gaaah.
Nu är ALLT förstört.
Jag, som fyller 43 år på söndag och borde mognat något i denna ålder står alltså i mitt kök och kommer på mig själv med att på fullt allvar inom mig formulera meningen ”Nu är allt förstört”. 
Jag startar upp ett slags inre AA-möte med mig själv och gör mig själv medveten om hur löjligt och förminskande det är att vara då hård mot sig själv. Visst, jag kanske inte åt ordentligt idag men vad exakt med att allt är förstört? Äh, livet pågår.
Jag skärper ihop mig lite och tar glad i hågen in hela skålen med minitomater till datorn, jag äter dem och får liksom upp bilden av hur mitt inre får balans igen. Inget är förstört. Skönt.
Lika bra att korka upp proseccon också. Imorgon är en ny dag. Hepp.

När jag fyllde tretton år fick jag en liten kamera, minns jag, En svartgrön 80-talskamera som lät som en nutida kopieringsmaskin vid varje klick. Jag kommer ihåg att jag tog med den till skolan, och att jag tog foton av mina klasskamrater på rasterna, jag ville fånga ögonblick med dem eftersom jag skulle flytta till sommaren. Kaxiga sjätteklassare poserade utan ytterkläder i en rätt så kall aprilsol.
När jag senare återkom till de bilderna var det med en känsla av att vi som var motiven ju var barn, inte ungdomar. Jag minns inte alls att jag kände mig speciellt stor. Ändå visste jag ju att det hade hänt någonting, inte minst i sättet att se på tillvaron. Nu var jag inte någon liten unge längre, nu betydde det lite annat att vara äldst hemma bland syrrorna. Tonåring.

För tretton år sedan vankade jag av och an i vårsolen på parkeringen utanför Danderyds sjukhus. Det skred långsamt framåt mot ett föräldraskap jag inte visste så mycket om. Den eskalerande värken var en förvissning om att jag stod inför något storartat, och skräckblandat förtjusande.
Efter 12 timmar och 20 minuter kom hon ut. Skrikande, rosa, efterlängtad. Liten, perfekt, vår!
Hon hade direkt lite dramaqueenaktiga poser, hon hade änglalikt bebishår i någon slags guldig nyans, och en distinkt putsmun. Efter ett par dagar åkte vi hem.
Utanför fönstret slog våren ut, precis som i en av mina favoritsånger. Inomhus stred jag, fysiskt för att förmå kroppen att läka och kunna ge barnet mat, mentalt för att inte låta alla tips jag fick om den nya situationen skulle sätta ännu fler griller i mitt nyblivna mammahuvud, och emotionellt för att inte brista i den sköra lyckan över detta lilla underverk som givits oss.
Medan jag såg träden få löv ute på gatan tänkte jag att det här är bara för mycket, det är för bra för att vara sant. Första gången vi gick ut med henne i vagnen blev jag medveten om hur enormt hotfull världen var. En skolklass som gick provocerande nära, alla bilar, människor som har bråttom, stöter till, låter för mycket. Hur skulle jag vara en förälder här, i allt detta?

I tretton år idag har hon varit mitt centrum. Att få bli förälder är det roligaste, sköraste och mest utmanande, och det är ju både rent vansinne och ett mirakel att det ens är möjligt.
Solen sken kanske inte i morse men hon sken desto mer. Barns längtan över att bli äldre och att lägga till ett år dalar uppenbart med tiden eftersom många vuxna önskar kunna göra tvärtom. Men eftersom tiden har bestämt sig för att gå är det väl lika bra att hänga med. Och då kan det helt plötsligt bli så att man är tonårsförälder!

Nu ser jag en tjej som är empatisk och humoristisk och som jag älskar att fånga ögonblick med, och som på ett helt otroligt sätt tar sig an utmaningar som vi inte riktigt såg höra till en barndom. Världen må vara hotfull ibland med den är Din!
Jag ser fortfarande poser i dramastyle, jag ser det guldskimrande håret, jag ser den lite större pussmunnen. Och jag ser en tonåring, VÅR tonåring. Den finaste man kan tänkas få ha. Grattis solstråle!! 

Idag kom jag att tänka på de valaffisher som satt uppe för några år sedan. Alla ska med, stod det på socialdemokraternas. Idag insåg jag att vår tids regerande instanser har gått för långt i den devisen.

Jag har alltid varit av uppfattningen att vi behöver invandring hit. Jag har aldrig förstått vad det är somliga romantiserar och vill ”tillbaka till”. Vi ska ju framåt. Jag är glad att mina barn vet att det bor många i Sverige med ett annat ursprungsland än vårt. Jag är övertygad om att vi tex klarar att fördela många nyanlända familjer med en hel del utbildade vuxna mellan våra många kommuner, och att vi under bättre ordnade former än hittills skulle kunna ta hand om och investera i ensamkommande unga, som med förbehåll får utbildning såvida de sköter sig, och på så vis blir en tillgång för vår framtida utveckling.
Jag tror inte att vi bör häcka i vårt kalla, mörka hörn av världen och bara vilja vara med till viss del. Jag upplever ibland i samtal med andra att många vill ha vår space och vår distans till världen, men likväl vill de ha rättigheterna att tex studera utomlands eller enkelt handla med andra länder i sina företag. Jag ser det som en helhet, jag tror på att leva i sin tid även om världen fungerar sämre än vad vi egentligen vill se.
Men idag tappade jag nästintill andan av detta bisarra anpassade. Alla ska inte alls med. Inte de som inte följer vårt sätt att se på barn, till exempel.

En informationsbroschyr om att ”vara gift med ett barn”. Sverige 2018.
Landet lagom blev landet utan styrsel. Landet Sverige, där det är så svårt att samarbeta så att alla skyller på alla och där vi trots stora motsättningar vill vara de flesta till lags.
Landet, som blivit så toppstyrt i den rödgrönblålilabruna sörja där ideologierna filtrerats så många gånger, att vi inte förstår vem som är vem i det politiska landskapet längre.
Sagan ”Sveriges politiska ekorrhjul” snurrar ungefär såhär:
Politikerna ger direktiv, drar gränser, och kvasipekar med slapp hand. Oftast på ett politiskt korrekt sätt men inte så verbalt imponerande paketerat.
Myndigheter ska sedan sätta det dessa bestämmer i verket. När något blir fel skyller myndigheterna på att de lutar sig mot politikernas beslut, och politikerna förklarar att nej, det är myndighetens ansvar, för något sådant här har vi aldrig sagt. Med riktig tur går det att lägga skuld på före detta ministrar och beslutsfattande. Många politiker är så högt upp på de metaforiska barstolarna att de kostymklädda benen dinglar medan det blir riktigt långt mellan deras klubbade beslut och de verkställande myndigheterna.
Myndigheterna, som ser lite mer av verkligheten, förmår inte alltid förverkliga de riktlinjer som de blivit givna. Så båda skyller smidigt på båda. Snipp snapp slut.

På socialdemokraternas hemsida står att läsa ”Vi vill göra Sverige mer jämlikt. Det betyder att vi vill göra Sverige bättre för alla som bor här”. 
Nu är det ju så att rådande regering som sagt ger våra 351 myndigheter regelverk och direktiv. Och vill man framstå som trovärdig då man faktiskt i regeringsställning säger att man tar ansvar för Sverige, då gör man det trots att en del beslut togs innan man själv fick sin barstolsplats.
Vill våra ledande, beslutande politiker såhär 164 dagar före valet således ha någon som helst trovärdighet så behöver de börja styra upp. Sluta fumla, prata med myndigheter och börja lyssna. Börja svara på frågor och sluta tassa runt dem. Tala så vi hör och förstår och respektera det faktum att medborgare tappat tilltro till politiken i allmänhet och er i synnerhet. Gör något åt det.

Vad gäller debattklimatet är jag precis som valåret 2014 beklämd.
Regering och opposition lyssnar och responderar sämre än de pratar, och oerhört få både politiska skribenter och opinionsbildare är konstruktiva i sina analyser och reflektioner och förslagen och visionerna uteblir alltsom oftast, från allt.
Men idag upplevde jag att alla, i olika partier, i diverse mediala kanaler och med olika bakgrund var helt eniga.
En broschyr om barnäktenskap blev symbolen för att vi uppenbarligen tänjt alldeles för mycket på våra värderingars gränsvärde. Allt detta för att vara så många som möjligt till lags, men uppenbart, i den humanitära stormakten Sverige, sker detta på BARNS bekostnad.
Jag kan inte se ett annat europeiskt land som detta skulle kunna ägt rum i, och det gör mig så vansinnigt arg och riktigt besviken.
Var är ideologierna? Var är den uppdaterade synen på vad Sverige är? Om vi inte själva tror på våra visioner om ett hållbart, jämställt samhälle – hur i hela världen tror vi då att en broschyr skulle få människor med andra uppfattningar att tycka att de bör leva efter våra normer?

Vad vet vi om världen egentligen? Vad vet vi om hur den breder ut sig? På sin yta är den ju begränsad, men den är ändå högst rörlig. Och inom oss, där finns oändligt med rymd, i varje människa.
Jag vet inte. Just min värld har den senaste tiden varit smått begränsad,
Sedan den 22 november har jag mest sett vårt hem, gatorna omkring det, innerstadsgatorna som omsluter oss på vägen till vårt ena barns skola, och väggarna inuti flera, men mestadels en, av de för en förälder mest fruktade avdelningarna inuti vår huvudstads nya, ökända storsjukhus.
Under mina snart 43 levnadsår har jag aldrig genomlevt en vinter så låg på energi, glädje och drivkraft. Jag har aldrig spenderat så mycket tid av dessa månader inomhus, aldrig någonsin tagit hand om mig själv och de behoven jag tror mig ha, till så låg grad. Jag har aldrig spenderat en vinter så stillasittande och så mentalt, fysiskt och emotionellt bräcklig. Ibland har jag känt att det hade varit skönt att vara religös, övertygad på något vis, med en tillhörande tillit till att någon eller något gör så allt blir bra.
”Man” bör utöva fysisk träning och motionera när ”man” är nedstämd. ”Man” bör be om men massa hjälp. ”Man” bör släppa fram de känslor som finns, och gärna då hos ett proffs.
Jo, visst. Men teorin är en sak, praktiken är en helt annan.
Den här vintern har lärt mig att sorg och oro, de är mycket tunga att bära. Så tunga att det känns som att man går runt i lera på ett sprillans nytt löpband, eller som att motståndet på motionscykeln känns som en arg höststorm i Bohuslän.
Det kom till en gräns för en tid sedan när jag slutade vakna med en förväntan på mig själv för dagen. Eftersom dagarna inte alls alltid blev som vi trott slutade jag att skapa mina inre kravlistor eftersom jag till slut hade en hel hög som tog för mycket plats.
Jag har drömt mig bort till turkosa stränder, till soliga, gnistrande skidpister, till skogar, berg och hav, detta även fast jag inte velat vara någon annanstans än bredvid en dotter i hennes orimliga utmaningar och hennes syster som oundvikligen trots all ansträngning i världen kommer i kläm.
Jag har sett min spegelbild åldras, som vi väl alltid gör denna årstiden, men på ett helt annat sätt nu. Jag ser inte spåren efter det jag varit i medvetet eller självvalt, jag ser inte spåren av livet som det oftast levs och bör levas, utan jag ser spåren av dess tyngd, sorger och bördor och de äter upp de där spåren som annars välkomnats.
För bara någon vecka sedan insåg jag att det fanns en möjlighet att sticka iväg ett par dagar. Bara jag, om inget oförutsett skulle inträffa. Men ville jag verkligen åka ifrån? Vågade jag?
Helt plötsligt satt jag på ett plan till Dubai. Fem dagar av annat, fem dagar av miljöombyte, fem dagar av familjemedlemmar jag inte sett på länge. Fem dagar utan att ha jour för eventuella och oplanerade sjukhusbesök.
En för mig mycket viktig person sa alldeles nyligen detta till mig; Mitt i en blytung period, precis jämte oro och rädslor, pågår det en väldigt fin och speciell tid. Jag har haft en del tid att reflektera, och det stämmer.
Vår familj har denna tid varit så mycket tillsammans. Vi lär oss kontinuerligt att läsa av varandra och vår situation, och en följd av det blir, bannemig, hur klyschigt det än må vara, att vi faktiskt uppskattar de vanliga, vardagliga, icke-tyngdfyllda stunderna något mer än vad vi gjorde tidigare.
Trots det är en av mina största utmaningar just detta; Om det är en bra och lätt dag, behöver jag också acklimatisera mig till det och jag gör bäst i att också ha just en sådan dag i mig själv. Tyvärr fungerar ju inte frilansartist/ljudproduktions/presentationsteknik-uppdragen så att de ska till att göras JUST en sån dag. Det är ett av skälen till att min arbetstakt tvingats bli lägre än någonsin.
Men vad händer men mig nu när jag fick en paus och miljöombyte?
Jag kommer på mig själv med att vara rastlös första stunden men bara kort. Jag förmår mig sedan släppa den där berömda kontrollen, släppa ångesten över det obehagliga och släppa det osäkras krampaktiga, vintertorra hand. Istället låter jag varm sand och ljummet vatten sippra i min.
Jag ser mig omkring, storögt, för fjärde gången i denna mytomspunna del av världen.
Jag ser människor från hela jorden, som ser ut att höra hemma just här.
Jag ser mångkultur i en liten ask, jag ser leenden mellan tygsjok och jag ser liv av ett lite annat slag och i en annan takt. Jag kommer på mig själv att bli lugn av böneutropen som ljuder, men när de tystnar vaknar en frustration i mig över det de signalerna sänder till en del av de jag ser här.
För visst är det så, att uppmaningen om att komma till bön och fullgöra sin ”plikt” blir ytterligare ett måste för vissa. Vi behöver väl inte fler måsten. Jag slås av insikten om att alla världens religioner säger sig förespråka frid och godhet, såväl inom oss som i våra ageranden.
Hade det funnits ett rött kryss att trycka på där på den mjuka stranden hade jag gjort det, med vissheten om hur fel de religionerna kan leda oss. De allra flesta människor på jorden vill samma sak, leva hälsosamt i fred och frihet. Hur kunde de olika trådarna vi dragit i under alla år trassla ihop sig så? Är inte det begreppet religionsfrihets sanna innebörd så säg, att det står oss fritt att välja en eventuell religionstillhörighet men även om vi önskar vara stor, liten eller ingen del i utövandet av den?
Jag möter vänlighet, trötthet, pliktkänsla och värme. Jag ser kärlek, utmaningar, utveckling och vemod överallt. Jag ser gnälliga barn och uppgiva föräldrar, precis som hemma på vår gata i stan.
Lika imponerad och varm i hjärtat av alla intryck jag ännu en gång får här blir jag frustrerad och tänker, gör man verkligen det bästa man kan för att förverkliga och maximera människors möjligheter? Högst oklart, som kidsen skulle säga.
Men ändå. Likväl åker jag hem med nya inre bilder, nytt syre i systemet och nya tankar att tänka.
Det kommer en ny vecka imorgon, då jag jag återigen drar på mig kängor lämpliga för slask och vandrar de där gatorna jag kan så bra igen. Då hoppas jag på ännu en bra dag, och på att världen går vidare mot nya mål, både i stort och i smått.
För vad är väl en dag på jorden? Den kan vara urtrist, och tråkig. Eller…alldeles underbar.

Ibland visar sig livet från sin allra fulaste sida. Just nu, och ett knappt år tillbaka ser jag dessvärre en hel del av den, för mycket vissa dagar.
Men mer och oftare visar sig ju livet från sin allra mest sagolika sida. Det finns glädje, skratt, möten och skönhet lite överallt. Vissa dagar gnistrar, pirrar, bubblar och grönskar det i varje vrå.
En av de som under precis halva mitt liv stått mig nära och varit så bra på att se just detta vackra somnade inatt. Och hon vaknar inte mer, här.
Min älskade vän. Vår skrattande, hoppsande, livsbejakande och visa kompis. Hon som hållit livets fana så högt även när livets fula tryne skymtat alltför tydligt. Hon som sansat oss lite mer temperamentsfulla.

Härom veckan promenerade vi arm i arm i snöstormen. Vi drack te och pratade om livet. Vi skrattade åt dess förgänglighet och oförutsägbarhet. Vi grät över orättvisa och ängslighet. Vi kramades och log.
Häromdagen sågs vi igen, hon om än mycket mattare. Men skrattet och galghumorn fanns kvar, och vi sjöng trestämmig Benny. En stund som jag alltid kommer bära med mig.
Sedan dess har vi varit många som bara väntat. På vad?
På att livet tog slut? På att man liksom skulle känna på sig när det hände? På ett mirakel?
Väntan tog slut idag. Vår tids pest gjorde att vi miste vår vän, och två underbara pojkar sin mamma.
I en behandingssal på Karolinska ringde telefonen, och jag visste att jag skulle svara. Jag var beredd, men skräckslagen. I samma stund jag får höra att min väns liv är över sitter jag alltså bredvid min dotter som får en medicin som var av samma slag som den min vän fick för sent.
Det känns som den sämsta film som någonsin gjorts.

Så vad gör vi nu? Oron har gnagt varje dag sedan vi sågs senast. Men nu gnager det inte mer. Det är tomt, men hjärtat är varmt av att jag fick uppleva dig. Jag har kvar dig. För alltid kommer jag komma ihåg stunder och ögonblick jag fick med dig. Sorgen är obarmhärtig. Den bedövar mig, men jag ska skärpa mig. Ikväll ska jag skåla för dig. För livet.
När vi simmade i medelhavet i somras pratade vi om sången med raderna som ger tröst och visshet. Visst kan vi dö, men då sjunger någon annan vidare. Jag lovar att vi är flera som kommer göra det.

”Om du får egna barn och tröstar dem med sångerna vi sjunger nu,
Då är jag där med er var kväll
En dag försvinner vi men sångerna har många liv
De sjunger oss in i en ny och evig tid”.

Tack älskade Kristina, för allt <3

Jag sitter och funderar på hur saker blev som de blev. I smått och stort blev just jag en person med ett uttrycksbehov. I ord, ton, agerande och då och då i ett frustrerat begränsat pianospel uttrycker jag mig. Skrivandet och sången är mina ventiler och jag väsnas inuti och utåt för att förstå både omvärlden och mig själv.

Den senaste tiden har jag och mina nära kastats mellan helt vanliga, välmående stunder och dramatiska ögonblick av biverkningars effekter eller oönskade vårdmöten rörande vår yngsta dotters rätt färska diagnos. När hon mår bra mår vi bra, men sekvenserna emellanåt när så inte är fallet blir det lite tyst i det där uttrycksbehovet inuti mig. Jag har i tystnaden som rått upptäckt nya sidor hos mig själv, en del är sköna bekantskaper men inte riktigt alla. 

När det är allvar, hands on-konkret-håll-käften-allvar kring oss, blir mycket annat väldigt flytande. Jag är, dessvärre, inte lika tillmötesgående gentemot andras behov, jag orkar inte träffa eller prata med människor i samma utsträckning som tidigare, samtidigt som jag känner en tomhet i att vara mer själv än vanligt. Jag har avtrubbats en del vad gäller andras bekymmer vilket känns tämligen osympatiskt ibland, eftersom jag ju vet att alla bär sitt eget ok i en eller annan form. Men alla problem och bekymmer är ju inte lika värda. Det är i sig anarkistiskt, men helt sant och ganska rimligt.

Vad som däremot inte är ett dugg rimligt 2018 är myndighetsSverige i Försäkringskassans missklädsamma kostym. Kontakten med själva människorna där har inte varit negativ, de har gjort det de är ombedda att göra enligt både regelverk och mig som person.                                                             Men, efter fyra samtal med fyra olika handläggare i lika många olika detaljfrågor rörande vår situation slås jag återigen av insikten att Försäkringskassans system fullständigt bygger på att människor i samhället är tryggt anställda med fast lön. En förälder till ett barn under cytostatikabehandling bör kunna vara hemma från arbete när biverkningarna slår till, det är en självklar sak för de flesta och vi förstod tidigt att situationen krävde det. Att i första samtalet med Försäkringskassan få höra att ”Ok, så du har eget företag, vad är din årsarbetstid?” när jag beskriver att min verksamhet inte tillhör Försäkringskassans käcka mall från 1960-talet, gör att jag blir varse det högst sorgliga men mer och mer självklara;                                                                                                                                                                     Det är ett ständigt malande om människors lika värde på både Rosenbad, i riksdag och i media, men i Försäkringskassans ögon är en egenföretagare definitivt mindre värd i anseende än en traditionellt anställd medborgare. Systemet diskriminerar. 

Jag kan tycka att detta är oerhört tröttsamt. Hur blev det såhär? Är våra ledande politiker medvetna om detta, när de ofta slår ett slag för att människor bör starta egna verksamheter och driva egna företag? Vet de om att alltifrån antalet karensdagar till bedömningar för att fastställa ens inkomst upplevs gravt orättvis? Jag har arbetat i 23 år, drivit eget i tolv och betalat lika mycket inkomstrelaterad skatt som mina anställda vänner gjort. Jag har alltså precis samma skyldigheter men inte alls samma rättigheter som en som är anställd. Jag förstår verkligen inte hur svårt det kan vara att anpassa våra myndighetssystem till den tid som råder.                                                                                                           Långt fler är egenföretagare idag än för bara 10-15 år sedan. Anställningar försvinner, människor har flera professionella ben att stå på, och entreprenörsskap, utveckling och individers egna yrkesinitiativ är positivt för samhället på alla fronter. Varför i hela världen ska det sociala skyddsnät vi skryter om vida kring då ligga så långt efter? Ineffektiviteten i att fyra olika personer ska prata med mig, tre vill ha samma intyg skickade till sig och alla dessa mailar separata beslut och yttranden för att jag ska kunna få ut tillfällig föräldrapenning för de dagar vår tjej inte kan vara i skolan är ju ett tragikomiskt slöseri.   Ska vi inte prata om dessa sipprande skattepengar istället för att tex gnälla över att egenföretagare med aktiebolag får ta ut en liten del av sin vinst till 22 % skatt istället för 32%? Bara en stilla undran.

Kan kungen verka för Sverige i tiden bör våra system ha ambitionen om detsamma. Och förresten, om årsarbetstiden för en medelarbetande anställd som arbetar 8 timmar per dag mån-fre är 2080 timmar, ja då är min som artist, skribent, talcoach, speaker och entreprenör en högre siffra.                              Dock gick det givetvis inte att fylla i på Försäkringskassans blankett, eftersom 2080 var det högsta antal timmar man tydligen kunde arbeta.

Jag älskar dramatik. Händelser och upplevelser kan bli till minnen och anekdoter som utvecklar oss, som uppskattas och välkomnas.
Men 2017 blev året då allt detta blev för mycket. Anekdoterna blev till allvarliga historier innehållande huvudkaraktärer jag inte alls ville placera däri, och minnena av den här tiden doftar en hel del sorg och rädsla.
På nyårsafton förra året satt jag och min ena lillasyster och pratade om våra förhoppningar inför 2017. Vi kom överens om en sak vi ville lova oss själva och varandra; Tagga ner.
Vi tyckte vi var så trötta och slitna och vi kunde tydligt se att vi behövde lyssna inåt lite mer och ta hand om oss själva nu.

Sagt och gjort. Efter årsskiftet ”övade” jag på att inte arbeta så mycket parallellt med att jag spelade Phantom of the Opera sex föreställningar i veckan. Det gick ganska bra, jag längtade vår och ljus medan jag försökte ta hand om mig själv mitt i en intensiv vardag i vår familj.
Plötsligt kom en dag som jag hade befarat långt tidigare. Jag blev på mycket nära håll anhörig till ett utmattningssyndrom. Det var mycket mer diffust och obehagligt än jag kunnat ana. Veckan därpå, i slutet av mars, fick vi reda på att vår dotters ena öga behövde tränas upp genom att stänga det andra ögats syn med en lapp. Det blev en käftsmäll. Ett glatt, bestämt och kreativt barn blev ledset, hämmat och nedstämt. Inte en enda halvdag gick utan tjafs och gråt kring den där ögonlappen. Men, med hjälp av skolans stöd gick det sakta åt rätt håll efter en tid.
Det blev april. Det kom en lastbil. Den tog livet av en liten tjej som gått i skola med vår lika lilla tjej. Händelsen skakade om oss och många i vår närhet enormt, inte minst vår äldsta dotter.
Efter att Phantom spelat sin sista Stockholmsföreställning, efter att utmattningssyndrom och synnedsättning började gå framåt begav vi oss ner mot västkusten den sista juni. Robban och jag gjorde Give me five i bilen och sa att ”nu är den här jobbiga våren historia, för nu är det sommar”! I’ll drink to that!
Två veckor senare, mitt i högsommarens snålblåst, gick båda våra farbröder bort. Mer sorg och tyngd i bröstet, hos ännu fler.
I samma vecka hittade min yngsta syrra en knöl i bröstet, och ompritoriteringarna var ännu en gång ett brutalt faktum. Operation, syskonbarn, cyniska skämt, sjukhus, skratt, oro, strand, gråt, samvaro, besked, och lättnad. Det ville bli bra.

Så blev det höst. I ny lägenhet, som vi längtat efter.
Lapptjatet fortsatte, utmattning gick mot bättring, skolor startade.
Under höstens hela, efterlängtade konsertturné mådde jag urkasst. Bihåleinflammation, öroninflammation och bronkit höll mig i sina grepp i tio veckor, två penicillinkurer knaprades med det sångliga självförtroendet och den mentala energin jävligt mycket på svaj.
Eftersom året varit smått Norénskt var det bara att försöka vila, och försöka skratta åt allt när tillfälle bjöds. Skratt är det ändå rätt gott om måste jag säga. Så också hos min kompis, som sedan två år tillbaka hanterar och lever med en sjukdom som man inte vill ska finnas alls, och som även den tog en ny vändning just i år.

Fem dagar efter sista konserten på turnén får vi redan på att lapptjatet nu kan upphöra eftersom synfelet är något annat och något mer.
Ytterligare en vecka senare vet vi det vi vet nu.
Hur fruktansvärt tufft det måste varit för en sjuåring att tvingas täcka för det öga som ser och bara titta med det vars synförmåga i stort sett är helt igentäppt av en slags tumör orkar jag knappt tänka på.
Efter ett planeringsmöte med en fantastisk professor står vi en morgon och får papper av en sköterska i en korridor på Nya Karolinska. Det slår mig att vi står på den plätt, strax innanför dörrarna till Nordens främsta avdelning för barncancer, där inga föräldrar någonsin har lust att sätta sin fot.
Folk frågar hur vi gör. Vi kör på, säger vi. Det är bara att hänga med. Jag var livrädd för att jag inte skulle orka innan de hade sagt det som vi nu vet, så vansinnigt orolig för att det kändes som att kraften var helt slut. Men av någon outgrundlig anledning var den inte det. Så vad gör vi? Vi funderar, gråter, skrattar, lever och lär. Varken mer eller mindre.

Jag längtar inte efter mer dramatik nu. Jag har aldrig läst så lite böcker eller konsumerat så lite teater, tv eller film som i år. Som för att befästa att verkligheten lik förbannat överträffar varenda dikt som finns.

Jag längtar till lugn och ro. Jag längtar efter att det ska kännas stabilt, för att citera Dr Alban, av alla man nu kan citera i livet.
Allt detta ovan minns jag alltså från i år. Och allt detta blir faktiskt till berättelser.
Men jag minns även en massa andra ögonblick. Skatter till stunder har det trots allt varit gott om även nu under 2017!

Så – Gott slut nu. Gott slut på något som gärna får vända till något hoppfullt, något starkare och bättre. Pris och pokal till oss och många andra vars år utmanat så det räcker.
Alldeles snart är det ett nytt år.
Ett Gott och Nytt.