Social

Follow me on:
­

About sannamartin

This author has not yet filled in any details.
So far sannamartin has created 70 blog entries.

Nytt år

Nyår, nytt år, ännu en början. Gamla siffror, i färska kombinationer, i en ny tid.
Jag glider in i det nya året lite kantstött. Mitt 44e jordsnurr startar med ett sjuhelsikes ryggskott och tårkanaler som tömts på repeat. Efter helt underbara dagar kring sista advent, jul och nyår försöker jag samla intrycket av det gångna året. 
2018 var ett år med mycket att bära. Alltför mycket, stundtals. Ett år med stor sorg, med en högfrekvent anspänning som ständig följeslagare, vilket gjort att det då och då runnit över fullständigt. 

Det blev året då jag vid ett tillfälle tänkte att jag måste ju gå ut, min kropp ska ju för fanken röra på sig, jag behöver sätta igång mig själv. Men stegen i parken fick mig att sjunka, jag klafsade i lera och visste inte vad som var gråt eller snöblandat regn, jag kände bokstavligen hur kroppen inte orkade gå, så jag pallrade mig hem igen. Hem, till ett ganska nytt hem, ett trivsamt och varmt, med en nyinförskaffad grå kanin i det ena flickrummet, som skänkt mer tröst än jag någonsin kunde ana var möjligt. Hem, till en tillvaro av ups och downs på helt nya nivåer. Jag bestämde mig där och då för att det måste få vara just så sorgligt ibland, och att jag inte orkade piska på mig själv fastän jag vet att jag skulle må bra av än det ena än det andra.
Det blev också året då till synes vardagliga saker helt plötsligt fick ett nytt skimmer. Att en familjeglass en försommarkväll kan kännas så lyxigt, att en båttur kunde få oss att kikna av skratt och att ett besök på Gröna Lund kunde uppskattas så av oss allihop. Att en spontanträff med vänner, många soliga sommardagar och vårfärska blommor på köksbordet blev som varma filtar över frusen hud. Nuet, folks. Det berömda. Jag fattar det mer nu än förr. 
Det blev även en tid av nya gyllene stunder i arbetet med fantastiska nya bekantskaper och oförglömliga skratt som åtminstone skapat någon ny rynka i detta fejs.

Idag satte jag på tv´n, vilket inte alltid händer. Jag ser en mycket bekant bild och hör musik som jag en gång kunnat spela på piano. Forrest Gump. Jag fastnade förstås. Jag kan aldrig värja mig. Den historien påminner mig så mycket om hur livet faktiskt kan vara. Ett ögonblicks val kan få enorma konsekvenser för ens egna liv, och även andras. Till synes irrelevanta petitesser kan göra avtryck. Så jag grät lite till. Över allt jag vet och inte ännu vet, över min onda rygg och över allt som är så vansinnigt förgängligt.
Och visst är det ju så, att de små penseldragen i alla konstverk syns också om vi kikar ordentligt, det är de som gör det, och inte bara de breda, det är ju bara vi som alltför ofta hastar för snabbt förbi dem.
Jag vet inte hur jag ska måla framöver. Både i breda drag och med små punktinsatser som får både mig själv och de runt mig att förhoppningsvis kunna andas lättare detta år. Jag vet dock inte hur jag kommer tillåtas avgöra själv, vilket är det svåraste.
Men det är väl som med fjädern i filmen, den finner sin väg. Och rätt vad det är landar den precis där det var tänkt.
Gott nytt år på er- god fortsättning livet, jag hänger med

By |januari 1st, 2019|Uncategorized|0 Comments

”Jag vill bara vara som jag är”

”Nej mamma jag vill inte ha peruken, jag vill bara vara som jag är”.

Barnen i den fullproppade innerstadskyrkan tindrar ikapp med ljusen, föräldrar och lärare tindrar också. Jag tittar mig omkring. 
Det storslagna rummet är fyllt av förväntan. En del föräldrar ser verkligen ut att insupa det andaktsfulla och högtidliga, det säregna vi får se och höra idag och ibland annars såhär års. En del föräldrar trängs lite och en del är påtagligt stressade, det är ju flera luciatåg idag. Det gnälls en del över föräldrarnas tilltänkta placering, över vädret och över den egna arbetsbördan. Det torkas en och annan tår. Någon surfar på Aftonbladet på sin mobil medan barnen sjunger, men majoriteten har bättre smak och vett än så. Sedan är det några få föräldrar, jag vet exakt vilka, som sitter och tänker ”Tänk att vi sitter här. Tänk att hon/han orkar vara med, tänk att det faktiskt blev såhär.”
Jag är en av dem.
Osäkerheten kring när biverkningar, sällsynta sjukhustider och infektioner infaller vet vi aldrig. Men inte idag tydligen. Och då blev det ju en alldeles himmelsk morgon.

Världen må vara vrickad. Den nya budgeten må ha en massa svagheter. Jeansen må sitta för tajt. Människors förmåga att kommunicera smart må vara klart begränsad. Jag må inte ha hunnit dit jag ville i ett visst arbete. Det må småregna på självaste luciadagen. Tiden må vara ur led. Må så vara.
Jag är engagerad i en hel del. Många med mig brinner för olika saker och gör det bästa av den lågan. 
Min utmaning är inte att bestämma mig för vad jag ska engagera mig i utan faktiskt vad jag inte ska engagera mig i. Jag har förstått att jag måste hushålla med det där brinnet som så ofta flammar upp. Jag är bisarrt intresserad av det politiska samtalet, hur folk når fram till varandra och framförallt varför så inte sker. Men, i ett tag nu har jag behövt låta många diskussioner och funderingar vara, för att orka med att vara människa. Fokus just nu är barncancervård, där tar jag de fajter jag kan och känner att jag måste, både för mitt och andras barn.

Det är klart jag blir förtvivlad över att jag ser samma människor sitta och tigga i kylan i vårt område som för fem år sedan. Det är klart att jag blir bestört och rädd för omvärlden när jag läser klimatrapporter. Jag blir matt över lilla Sveriges alldeles för många icke ledar-dugliga politiker som bara håller på och håller på, samtidigt som jag inser att det också är del i en demokrati, att hela livet ju för bövelen är en förhandling, både i och utanför politiken. Jag blir heligt förbannad och äcklad över att läsa reportage om unga bortgifta flickor i Afganistan och galen på vuxna som vill barn ont.
Men jag tänker hela tiden att så länge vi alla drar vårt strå till stacken och agerar, så för vi oss själva framåt. Så länge vi tror att vi kan bidra med något till andra människor så finns det hopp. 
Det är jul snart hörrni, och snart ett nytt år. 
Engagera er. Snälla. I vad fanken som helst, men i mer än att gnälla på Facebook. Jag måste säga att jag ser och hör en hel del gnäll här och mycket ilska över hur en del saker är figurerar också. Jag förstår absolut mycket av den frustrationen men vill ändå zooma ut lite. 
Så- har man för mycket att göra på jobbet; tagga ner. Ingen kommer göra det åt dig. 
Tycker man något är fel, engagera dig då emot det, försök alltid förmå dig att kritisera konstruktivt och att föreslå annat än att bara påtala att något är fel. 
Gå med i föreningar eller ett parti, ta diskussioner, anmäl dig som volontär i ett sammanhang som betyder något för dig. Besitter du tonvis med kunskap, dela med dig av den, är du rik så ge bort lite pengar. Det finns alltid, alltid något att bidra med.

Att välja att inte ha sin peruk, utan att bara vilja vara som man är när man är tärna i ett luciatåg bland andra välkammade och nylockade barn må inte förändra världen. Men det bidrog en åttaåring med idag, och med tanke på hur många som påtalade hur fin hon var och hur strongt det var så tror jag att människor, även små, gör skillnad genom att stå upp för saker och visa vem man är. I stort och smått.

By |december 13th, 2018|Uncategorized|0 Comments

Mamma 70

Mamma! Hon har fyllt 70 år!
Jag sitter i mitt -på nytt- stillsamma hem. Gud hjälpe grannar som ej förvarnats om att min mor fyller sjuttio och sitter med lite vänner i vårt kök. Min ensemble i Ghost framstår som del av en stumfilm jämfört med de jag nyss suttit ibland. 
Ja, nyss gick femton stiliga kvinnor mellan 65-75, härifrån. Vi hade efterfest. 
Mamma fyller alltså år den 6 december, strax innan jul, mitt i allt, mitt i allas bestyr i alla tider. Bor man dessutom i Belgien, vilket vi gjort i perioder, infaller så även St Nicholas den 6e. Därav har födelsedagsbarnet berövats en del uppmärksamhet genom åren.
Men, idag var det totalt D I N dag. 
Vi åt fin lunch hos syrran, dit kom de två barnbarn som finns i stan och överraskade. Du hade bjudit in till stor tjejmiddag ikväll på en tapasrestaurang, men jag spelade Ghost och kunde tyvärr inte vara med. Men, jag kunde fixa en liten efterfest här hemma i alla fall! 
Bland några av dina vänners rundare fötter försökte jag formulera den beundran jag känner inför ditt sätt att bygga, förvalta och se på vänskapsrelationer. Det är en bedrift att samla så många kära, nära vänner en decembertorsdag på ens 70-årsdag. Alla säger till oss; Er mamma, hon är en så fin vän. 
Och det vet jag. Det ser jag. Det känner jag. 
Jag är enorm stolt över dig mamma. Inte minst för att du just precis så visat, i alla tider, att folk får komma, ringa på, ringa, prata, äta och säga hej. Då byggs de där relationerna. 
Där är du en sann förebild.
Med teatersmink i nyllet och lösfransarna på svaj plockar jag i ordning efter vår lilla efterfest. Tänk att jag fick dig som mamma. 
”Kanion kanion”, som de skulle säga i Halmstad. 
Mutti Sjutti. Aj lavv jo

By |december 7th, 2018|Uncategorized|0 Comments

Det vill bli bra


Idag för ett år sedan var jag bjuden på en härlig tjejlunch. Jag skulle följa med på ytterligare en ögonundersökning i raden med en dotter så jag sa att jag kommer efter det besöket är klart. 
Det drog dock ut på tiden. 
De såg något, de sa att synnerven inte såg normal ut och att de skulle remittera till sjukhus där det fanns bättre utrustning. Den ryska läkarkvinnan märkte att jag blev ställd, att min oro gick igång. Jag frågade om det var något hon trodde var farligt och hon log lite snett och sa; Inte för hennes liv, men kanske för hennes syn. 

Vi gick hemåt, jag med en klump i magen. Hela förra hösten hade synen blivit sämre, kontrollerna tätare och jag hade ingen bra magkänsla.
Veckan efter blev den värsta jag upplevt. Undersökningar, prover, olika röntgenbesök, neurologiska tester, jag tyckte allt började barka snett. 
Och lilla hon, hon tyckte jag var så jobbig, så pinsam. Min röst bar inte när jag ställde frågor till läkarna. Jag kunde inte andas ordentligt och var vilsen och kraftlös.
Just idag för ett år sedan började de utreda vad det var som var fel. Idag för ett år sedan skiftade centrum hemma från en familj med två friska barn till något lite annat. Idag för ett år sedan lärde jag känna en helt ny form av trötthet och ångest.
Och idag är vi här. Igen. I en nybyggd sjukhuskorridor fylld av höstsol, engagemang och hopp cyklar hon omkring.
Mycket är man med om i livet som man inte ser komma, och saker blir inte som man alltid trott och tänkt. Men saker kan bli ok ändå. Trots gupp och tvära kast på vägen.
Det vill bli bra.

By |november 16th, 2018|Uncategorized|0 Comments

Ett år.

Nu är det morgon igen. Jag vaknade nyss bredvid en flicka som jag vant mig vid att se utan hår. 

En längre stunds morgonläsning, för den som vill.

En del datum behöver inte Facebook påminna mig om att det är något speciellt. Idag är det ett år sedan vi gick med just den flickan till skolan, som vanligt, men då ändå inget var som det skulle.
Om någon hade sagt till mig då att det skulle vara och kännas såhär nu hade jag blivit lättad. 
I stort har vi mått ok, men en del dagar och stunder har varit outhärdliga, både att uppleva och förhålla sig till. 
Det sägs att långsamt ju också leder någonstans. Det här g å r långsamt. 
Tålamod, hopp, ilska, vanmakt, lyhördhet, förtvivlan, tillit, om och om igen. Repeat. Och koncentration , jag måste lyssna så vansinnigt noga på vad som sägs, vid varenda besök, inte läsa in någon form av undertext, den finns nämligen inte i det verkliga livet. Läkarna har varit otroligt bra och tydliga. Inte gett oss fel sorts förhoppningar, inte skrämt oss och de gav tidigt en bild av hur det här året skulle komma att se ut, som faktiskt har stämt.

En klok läkarvän sa tidigt att det definitivt är en ansträngande tid som väntar, och så sa hon; Fastän ingen förälder någonsin skulle välja att vara i den här situationen så ger den något som många beskriver som berikande i slutändan. 
Numera kan jag säga att jag förstår precis, men jag hade alla gånger föredragit att vara mindre vis och mindre vetande ifall vi i så fall kunnat få vara utan den här erfarenheten. 
Så, är jag en bättre människa idag? Jag vete fan. Men mycket har hänt, som faktiskt inte är så dumt.
Jag har mer distans till saker. Bryr mig mindre om vad folk tycker. Är snällare mot mig själv. Prioriterar lättare. Säger ifrån tydligare. Är selektiv med vilka människor jag träffar, vilka jag släpper in på riktigt och vilka jobb jag gör mig tillgänglig för. Jag är en bättre (ärligare och mer erfaren) OCH sämre (hör sällan av mig och är alltså brutalt ärlig) vän tror jag, vilket är en märklig och komplex kombination.

Vi vet så oerhört lite om vad som väntar. Det gäller att närvaro inte blir ett klyschigt ord att ha i sin bildade vokabulär, en chimär på distans. Den behöver vara konstant, en del av våra stunder och lika sjävklar som luften vi andas. Även detta med att finnas där för människor, det kan se ut på olika sätt men jag säger det igen- vi har ett val vad gäller vem vi vill vara. I vår närhet har människor överraskat på flera vis. 

Tack till alla som gjort. Tack till de som ringt, kommit, bjudit in, föreslagit, gett av sin tid, sin kraft, sin axel, tagit ett nej, skickat små saker till huvudpersonen, gett vår familj möjligheter, lyssnat, pratat, skrattat, varit som vanligt och accepterat att vi inte är det.
Tack till mig själv som kunnat och orkat formulera, vilket gjort det lättare att minnas och förstå det hela, samt även verkar gjort att andra verkar uppskatta sin egen vardag med dess skavanker lite mer.

Kaninen är kvar och sprider mysfaktor. Flickan är lika finurlig och älskvärd som alltid, med eller utan hår, som för övrigt är en mycket met laddad fråga för oss vuxna än för barn. 
Och champagne, ja det drack vi igår också.

By |november 2nd, 2018|Uncategorized|0 Comments

Hälsning till mig själv

Hälsning från en orange landstingsfåtölj i vinyl. Till mig själv, framför allt.
Tänk att varje gång vi ska spendera en dag här så tror jag att jag ska ”göra”. Skapa, planera, skriva, lyssna och idéspruta.  
Realitycheck till mig själv: 
Det händer inte.


Du är först lättad att komma i typ tid, sedan blir du rastlös, sedan en hök över ditt barn och därefter blir du svintrött. Så sluta förvänta dig saker av dig själv dessa dagar. Sluta släpa med dig alla jobbsaker. 


Dagens TACK-som-fasen-för-lista: 
-fräsch köpemat som då och då går att hitta 
-läkare som kommer in och kollar läget fast de egentligen inte måste
-kaffe 
-avokado 
-mitt engagemang 
-att högsta hönsen på NKS mailat och tackat för mitt engagemang 
-internet 
-mer kaffe
-folk med vett i kombination med humor
-min mamma 
-handkräm 
-att saker långsamt går framåt (eftersom det ju som bekant också leder någonstans).

Klart slut.

By |november 1st, 2018|Uncategorized|0 Comments

Människor. Gaah.

Kan vi prata om människor? 
Framför allt den typen som inte tänker på att det finns andra människor!?
Först generellt: Vi hostar inte rakt ut. Så vet alla det. 
Härom dagen fick jag bevittna när en kostymklädd man i min egen ålder på ett café står och talar med sitt sällskap och rosselhostar rakt ut, det var liksom en grupp som uppenbart såg sig själva som väldigt viktiga, lite över andra sådär. Han hostar med full kraft bort från de han stod med, ut över andra bord där det satt folk. Jag stod och betalade men hann se och höra i runda slängar fem hostattacker. Eftersom jag skulle gå direkt och tyckte han var stört arrogant och blev irriterad på hans sätt gick jag förbi sällskapet på vägen ut och sa ”Snälla håll för mun när du hostar nästa gång”. 
Jag stannade inte för att se reaktionen.
Igår på väg till teatern hade en Östermalmish bebismamma med barnvagn så bråttom av bussen vid Stureplan att hon välte omkull en gammal dams kassar. Hon vände sig nonchalant om och sa ”Oj, sorry” innan hon klev av. Hon fick onda ögat av flera, och vi var sedan några som hjälpte till att fånga det som hunnit rulla ur kassarna. 
Nyss klev jag på ett tåg mot Göteborg. Fullt givetvis eftersom det nalkas lov. Hes och trött var jag asnöjd över plats första klass eftersom det brukar innebära ett visst lugn. Bredvid mig sätter sig en liten tjej i tre/fyra-årsåldern. 
En röst bakifrån: 
”Ursäkta, skulle du kunna tänka dig att sitta här istället? Vår familj fick visst platserna bakom varandra och hon är magsjuk”.
Jag tittar på mamman och säger Nej, jag kan inte sitta här alls. Min dotter har nedsatt immunförsvar och jag kan inte sitta nära er. 
Jag reser mig med kaffe, saker och kappa och letar upp en annan plats i samråd med konduktören. En annan kvinna hör vårt samtal och säger ”förlåt men jag kan inte sitta här heller, jag väntar på en operation och kan absolut inte riskera att dra på mig något sånt”. 
Hon och hennes man får också byta plats. 
Mamman när jag går förbi: Jag är hemskt ledsen. Något trött säger jag; Men du, det är inte ert fel att hon är sjuk, men tänk lite. Det är inte jättesmart att kliva på ett fullt tåg i det här läget. Det kan få enorma konsekvenser. Trevligt (faktiskt) men rakt.
Så går jag, och känner att ja, nog fasen är det tillräckligt jobbigt att bara vara människa ibland, att åka buss kanske, eller vara förälder med sjuka ungar och allt, och att få hosta och vara förkyld. Men man måste inte bli dum i huvudet för det. Man kan ändå ha någon form av social feeling. 
Klart slut från PK-bitch AB i tyst avdelning. För nu.

By |oktober 28th, 2018|Uncategorized|0 Comments

Fredagspepp på mattan

Nämen jag bara la mig ner på mattan nu, helt normalt. 
Är själsligt trött just nu. Är rätt matt över att inte vara tillräcklig i stort eller smått. 
Det är klart att ett barn tröttnar på mamman som liksom funnits i bakfickan mycket senaste tiden, klart att det blir slitningar inom prövningen som finns där som en nagel i familjeögat hela tiden.

Det är klart att det känns att behöva trolla med knäna gång på gång och lösa problem samtidigt som man ska spela föreställningar, visa sig från sin bästa sida inför andra jobb och inte alltid då ges rätt förutsättningar, klart det blir en smärre press att leverera smart innehåll till en föreläsning och en voice i högform till det som ska talas och sjungas, både live och som ska spelas in. Och – samtidigt försöka vara en vettig och värdig människa, inte minst inför sig själv. 


Det är väl självklart att man hamnar på mattan ibland då! Hudlös, utan filter, för inget i världen finns som skulle försköna detta inlägg:) Fredagspeppen.

By |oktober 12th, 2018|Uncategorized|0 Comments

Supersnöret och min flicka

Långt ifrån snyggperuk, applåder, scendamm, musikaltoner och bubbel finns en annan verklighet. Röntgen-dag. En av de mindre angenäma av raddan dagar. Jag sitter i en fåtölj bredvid en slumrande dotter och blickar ut genom de icke-öppningsbara fönstren, och ser den blå himlen och moln som svävar förbi. Jag är oändligt glad över att inte behöva sitta här oftare än vad vi gör. Men sorgsen ibland ändå, över det innehåll som kom att bli del i våra barns uppväxt. 

Jag sitter och tänker. 
Jag tänker att vi gör vår situation så bra vi kan. 
Jag tänker på tiden som vi har och det vi vill fylla den med. På vem man är, kan vara och vill vara.
Jag tänker att jag inte vill vara en människa som säger en sak men gör en annan. Jag vill inte hamna där. ”Vi hörs”, ”jag ska…” etc. Säger jag något vill jag göra. Och jag vill inte snacka skit, och prata Om folk istället för Med, onödigt.
Jag tänker att visst älskar jag att sjunga och agera, jag arbetar med det jag drömde om som ung, vara del i större föreställningar och sätta tänderna i bra text och musik, men det är inte på liv och död. Jag kan och skulle även vilja lägga till att arbeta med en del annat, också. Oavsett jobb måste det lira med själva livet och var värt det i den aktuella perioden.
Jag tänker på att jag under den här 10 månader långa perioden i ett slags familjärt undantagstillstånd haft svårare att prata om allt detta och se folk rakt i ögonen än tidigare. Jag har insett att jag behöver titta bort och ner och typ reflektera, mitt i samtalen, som för att orka förstå att det är mig själv jag talar om.

Sedan tänker jag på påhittighet. Vad ballt det är. Barncancerfondens ”supersnöre” är ett fantastiskt påhitt. Barnet får en pärla för varje händelse i vården. ”Hoppets pärla” heter den första, sedan är det olika färger, former och mönster för nålstick, röntgen, medicin, håravfall etc. 
Nu är det 99 pärlor på detta ca 1.50 långa snöre. Hur långt det blir och hur många pärlor hon har när den här historien är bättre vet vi inte. Men hela tiden visssheten i att ju längre snöret blir, desto tydligare att man klarar mer än man tror.

By |september 18th, 2018|Uncategorized|0 Comments

Pokal für alle!


Jag gick från gymet, lite smått nöjd över att jag körde både rodd och löpbana och inte gick hem för tidigt av rastlös tristess, jag passerade Hemköp för att köpa just sådana speciella flingor som det för närvarande äts- och det typ bara – då och då. Med luren i örat bokar jag efter 40 minuters telefonkö in mig på ett återbesök hos hudläkaren, därefter ringer jag specialisttandvården på Huddinge och meddelar att ungen inte alls kan vänta så länge som de tänkt och att ingenting i hela henne just nu är ett vanligt ärende. Med en toning i håret och ett tvättberg på sängen letar jag rätt på pappret som visar att landstinget godkänner att min flicka ska få en peruk. Så tar jag på mig mina gamla favoritjeans som numera är lite för tajta, jag fixar lite kaffe, tar fram det jag ska laga någon slags mat av, jag rabblar min lilla textändring i föreställningen, lyssnar igenom framtida dröm-material och så ser jag plötsligt min pokal i kökshyllan, den jag fick på alla hjärtans dag av min kompis. 
Och nu jävlar så åker den fram. Jag ställer den bredvid datorn när jag svarar på mail, planerar in en föreläsning och några möten och skriver in ömsom föreställningar, sjukhusbesök och föräldramöten i den rosa analoga kalendern och jag liksom bara tillåter mig att insupa mitt eget MÄKT och hur bra jag ändå är. SÅ pokal-värd. Bam! Att hantera när det är helt stört intensivt är inte lätt men det är roligare än när det är för lugnt. Och vet ni, vi är en drös människor som är värda en pokal. 
Ville bara säga det.

By |september 12th, 2018|Uncategorized|0 Comments