Social

Follow me on:
­

About sannamartin

This author has not yet filled in any details.
So far sannamartin has created 65 blog entries.

Hälsning till mig själv

Hälsning från en orange landstingsfåtölj i vinyl. Till mig själv, framför allt.
Tänk att varje gång vi ska spendera en dag här så tror jag att jag ska ”göra”. Skapa, planera, skriva, lyssna och idéspruta.  
Realitycheck till mig själv: 
Det händer inte.


Du är först lättad att komma i typ tid, sedan blir du rastlös, sedan en hök över ditt barn och därefter blir du svintrött. Så sluta förvänta dig saker av dig själv dessa dagar. Sluta släpa med dig alla jobbsaker. 


Dagens TACK-som-fasen-för-lista: 
-fräsch köpemat som då och då går att hitta 
-läkare som kommer in och kollar läget fast de egentligen inte måste
-kaffe 
-avokado 
-mitt engagemang 
-att högsta hönsen på NKS mailat och tackat för mitt engagemang 
-internet 
-mer kaffe
-folk med vett i kombination med humor
-min mamma 
-handkräm 
-att saker långsamt går framåt (eftersom det ju som bekant också leder någonstans).

Klart slut.

By |november 1st, 2018|Uncategorized|0 Comments

Människor. Gaah.

Kan vi prata om människor? 
Framför allt den typen som inte tänker på att det finns andra människor!?
Först generellt: Vi hostar inte rakt ut. Så vet alla det. 
Härom dagen fick jag bevittna när en kostymklädd man i min egen ålder på ett café står och talar med sitt sällskap och rosselhostar rakt ut, det var liksom en grupp som uppenbart såg sig själva som väldigt viktiga, lite över andra sådär. Han hostar med full kraft bort från de han stod med, ut över andra bord där det satt folk. Jag stod och betalade men hann se och höra i runda slängar fem hostattacker. Eftersom jag skulle gå direkt och tyckte han var stört arrogant och blev irriterad på hans sätt gick jag förbi sällskapet på vägen ut och sa ”Snälla håll för mun när du hostar nästa gång”. 
Jag stannade inte för att se reaktionen.
Igår på väg till teatern hade en Östermalmish bebismamma med barnvagn så bråttom av bussen vid Stureplan att hon välte omkull en gammal dams kassar. Hon vände sig nonchalant om och sa ”Oj, sorry” innan hon klev av. Hon fick onda ögat av flera, och vi var sedan några som hjälpte till att fånga det som hunnit rulla ur kassarna. 
Nyss klev jag på ett tåg mot Göteborg. Fullt givetvis eftersom det nalkas lov. Hes och trött var jag asnöjd över plats första klass eftersom det brukar innebära ett visst lugn. Bredvid mig sätter sig en liten tjej i tre/fyra-årsåldern. 
En röst bakifrån: 
”Ursäkta, skulle du kunna tänka dig att sitta här istället? Vår familj fick visst platserna bakom varandra och hon är magsjuk”.
Jag tittar på mamman och säger Nej, jag kan inte sitta här alls. Min dotter har nedsatt immunförsvar och jag kan inte sitta nära er. 
Jag reser mig med kaffe, saker och kappa och letar upp en annan plats i samråd med konduktören. En annan kvinna hör vårt samtal och säger ”förlåt men jag kan inte sitta här heller, jag väntar på en operation och kan absolut inte riskera att dra på mig något sånt”. 
Hon och hennes man får också byta plats. 
Mamman när jag går förbi: Jag är hemskt ledsen. Något trött säger jag; Men du, det är inte ert fel att hon är sjuk, men tänk lite. Det är inte jättesmart att kliva på ett fullt tåg i det här läget. Det kan få enorma konsekvenser. Trevligt (faktiskt) men rakt.
Så går jag, och känner att ja, nog fasen är det tillräckligt jobbigt att bara vara människa ibland, att åka buss kanske, eller vara förälder med sjuka ungar och allt, och att få hosta och vara förkyld. Men man måste inte bli dum i huvudet för det. Man kan ändå ha någon form av social feeling. 
Klart slut från PK-bitch AB i tyst avdelning. För nu.

By |oktober 28th, 2018|Uncategorized|0 Comments

Fredagspepp på mattan

Nämen jag bara la mig ner på mattan nu, helt normalt. 
Är själsligt trött just nu. Är rätt matt över att inte vara tillräcklig i stort eller smått. 
Det är klart att ett barn tröttnar på mamman som liksom funnits i bakfickan mycket senaste tiden, klart att det blir slitningar inom prövningen som finns där som en nagel i familjeögat hela tiden.

Det är klart att det känns att behöva trolla med knäna gång på gång och lösa problem samtidigt som man ska spela föreställningar, visa sig från sin bästa sida inför andra jobb och inte alltid då ges rätt förutsättningar, klart det blir en smärre press att leverera smart innehåll till en föreläsning och en voice i högform till det som ska talas och sjungas, både live och som ska spelas in. Och – samtidigt försöka vara en vettig och värdig människa, inte minst inför sig själv. 


Det är väl självklart att man hamnar på mattan ibland då! Hudlös, utan filter, för inget i världen finns som skulle försköna detta inlägg:) Fredagspeppen.

By |oktober 12th, 2018|Uncategorized|0 Comments

Supersnöret och min flicka

Långt ifrån snyggperuk, applåder, scendamm, musikaltoner och bubbel finns en annan verklighet. Röntgen-dag. En av de mindre angenäma av raddan dagar. Jag sitter i en fåtölj bredvid en slumrande dotter och blickar ut genom de icke-öppningsbara fönstren, och ser den blå himlen och moln som svävar förbi. Jag är oändligt glad över att inte behöva sitta här oftare än vad vi gör. Men sorgsen ibland ändå, över det innehåll som kom att bli del i våra barns uppväxt. 

Jag sitter och tänker. 
Jag tänker att vi gör vår situation så bra vi kan. 
Jag tänker på tiden som vi har och det vi vill fylla den med. På vem man är, kan vara och vill vara.
Jag tänker att jag inte vill vara en människa som säger en sak men gör en annan. Jag vill inte hamna där. ”Vi hörs”, ”jag ska…” etc. Säger jag något vill jag göra. Och jag vill inte snacka skit, och prata Om folk istället för Med, onödigt.
Jag tänker att visst älskar jag att sjunga och agera, jag arbetar med det jag drömde om som ung, vara del i större föreställningar och sätta tänderna i bra text och musik, men det är inte på liv och död. Jag kan och skulle även vilja lägga till att arbeta med en del annat, också. Oavsett jobb måste det lira med själva livet och var värt det i den aktuella perioden.
Jag tänker på att jag under den här 10 månader långa perioden i ett slags familjärt undantagstillstånd haft svårare att prata om allt detta och se folk rakt i ögonen än tidigare. Jag har insett att jag behöver titta bort och ner och typ reflektera, mitt i samtalen, som för att orka förstå att det är mig själv jag talar om.

Sedan tänker jag på påhittighet. Vad ballt det är. Barncancerfondens ”supersnöre” är ett fantastiskt påhitt. Barnet får en pärla för varje händelse i vården. ”Hoppets pärla” heter den första, sedan är det olika färger, former och mönster för nålstick, röntgen, medicin, håravfall etc. 
Nu är det 99 pärlor på detta ca 1.50 långa snöre. Hur långt det blir och hur många pärlor hon har när den här historien är bättre vet vi inte. Men hela tiden visssheten i att ju längre snöret blir, desto tydligare att man klarar mer än man tror.

By |september 18th, 2018|Uncategorized|0 Comments

Pokal für alle!


Jag gick från gymet, lite smått nöjd över att jag körde både rodd och löpbana och inte gick hem för tidigt av rastlös tristess, jag passerade Hemköp för att köpa just sådana speciella flingor som det för närvarande äts- och det typ bara – då och då. Med luren i örat bokar jag efter 40 minuters telefonkö in mig på ett återbesök hos hudläkaren, därefter ringer jag specialisttandvården på Huddinge och meddelar att ungen inte alls kan vänta så länge som de tänkt och att ingenting i hela henne just nu är ett vanligt ärende. Med en toning i håret och ett tvättberg på sängen letar jag rätt på pappret som visar att landstinget godkänner att min flicka ska få en peruk. Så tar jag på mig mina gamla favoritjeans som numera är lite för tajta, jag fixar lite kaffe, tar fram det jag ska laga någon slags mat av, jag rabblar min lilla textändring i föreställningen, lyssnar igenom framtida dröm-material och så ser jag plötsligt min pokal i kökshyllan, den jag fick på alla hjärtans dag av min kompis. 
Och nu jävlar så åker den fram. Jag ställer den bredvid datorn när jag svarar på mail, planerar in en föreläsning och några möten och skriver in ömsom föreställningar, sjukhusbesök och föräldramöten i den rosa analoga kalendern och jag liksom bara tillåter mig att insupa mitt eget MÄKT och hur bra jag ändå är. SÅ pokal-värd. Bam! Att hantera när det är helt stört intensivt är inte lätt men det är roligare än när det är för lugnt. Och vet ni, vi är en drös människor som är värda en pokal. 
Ville bara säga det.

By |september 12th, 2018|Uncategorized|0 Comments

Min röst räknas- det gör din också.

Jag har knappt skrivit om valet i år alls. Detta trots att jag nördar ner mig fullständigt i det, kanske inte lika hårt som 2014 men nästan. Under de senaste åren har jag fördjupat både mitt intresse och min kunskap vad gäller retorik och kommunikation, och jag har börjat arbeta med att hjälpa andra att vässa sitt uttryckssätt för att skapa begriplighet i sina budskap. Jag hoppades och trodde faktiskt att jag skulle arbeta med valet på något sätt, i just den fåran, begriplighet och uttryck.
Livet kom emellan, vilket även gjort att jag inte mäktat med att gå in lika mycket i diskussioner på sociala medier som tidigare, trots att det oftast är väldigt givande.
Jag är fortfarande en ambivalent väljare. Fram till söndag gör jag varenda valkompass, i samtliga tre val. Jag jämför valdebatter och ser igenom det jag kan i det partiledarna uttrycker. Jag väljer att acceptera att jag återigen famlar i ett mittblock som tyvärr inte finns. På söndag går jag som gräsänka i stan med högburet huvud till min vallokal. Jag kommer att klä upp mig, och bära en stolthet då det är en högtidsdag att välkomna, att min röst ska räknas.

Jag vet en hel del om vad jag vill med Sverige. Att alla ska räknas. Oavsett som man är ung eller gammal. Svart eller likblek. Gay eller straight. Blå eller röd. Fattig eller rik. Frisk eller sjuk. Det övergår mitt förstånd hur man som en hyfsat fungerande nutida människa kan vilja någonting annat.

Det har delats otaliga Nej till SD-artiklar, bilder, filmer, texter och förklaringar. Jag vill ogärna bidra till den orimligt stora uppmärksamhet de fått men läser och begrundar mycket i all media. Alldeles snart, denna fredag två dagar före vår stolta demokratis valdag, kommer att cykla ner till centrala Stockholm. Jag kommer att svänga in mot teatern strax intill Kungsträdgården för att återigen träffa mina kollegor för att vässa vår föreställning lite till. Jag känner mig som vit, medelålders, medelklass medel-typ-allt-människa inte speciellt rädd för att vistas i de kvarteren idag.
Men jag känner en sorg, en skam och ett ursinne över att flera av mina kollegor känner just rädsla och idag väljer en annan väg till jobbet på grund av att Kungsträdgården under dagen kommer fyllas med nazister. Människor, av kött och blod som vi, ska förmätet ta sin plats där och sätta sig över demokratiska rättigheter och skyldigheter med sin bisarra tro om att en del människors ursprung är mer lämpade än andra. Jag skäms.

Jag har oerhört många vettiga vänner och bekanta, ni röstar på sju demokratiskt sett bra med helt olika partier. Några av er uttrycker dock att SD inte är så farligt.
Jag håller inte med er där, och det skaver att det verkar finnas många som är beredda att chansa. De har inte bara polariserat den debatt de själva en gång initierat utan även uttryckt att de vill kontrollera det fria kulturlivet och pressen, sänka barnbidraget och begränsa gravida kvinnors kroppar. Det är inte värdigt Sverige 2018.

Snälla – använd din röst. Rösta på något som står för att vi ska funka ihop, både i Sverige och i världen. Nu och sedan. Och stå upp för de du har runt dig som inte våga gå själva genom stan idag. Jag vill inte vara en som inte sa eller gjorde något, varken nu eller sedan.

By |september 7th, 2018|Uncategorized|0 Comments

Stå upp för de som inte vågar gå själva genom staden idag


Jag har knappt skrivit om valet i år alls. Detta trots att jag nördar ner mig fullständigt i det, kanske inte lika hårt som 2014 men nästan. Under de senaste åren har jag fördjupat både mitt intresse och min kunskap vad gäller retorik och kommunikation, och jag har börjat arbeta med att hjälpa andra att vässa sitt uttryckssätt för att skapa begriplighet i sina budskap. Jag hoppades och trodde faktiskt att jag skulle arbeta med valet på något sätt, i just den fåran, begriplighet och uttryck. 
Livet kom emellan, vilket även gjort att jag inte mäktat med att gå in lika mycket i diskussioner på sociala medier som tidigare, trots att det oftast är väldigt givande. 
Jag är fortfarande en ambivalent väljare. Fram till söndag gör jag varenda valkompass, i samtliga tre val. Jag jämför valdebatter och ser igenom det jag kan i det partiledarna uttrycker. Jag väljer att acceptera att jag återigen famlar i ett mittblock som tyvärr inte finns. På söndag går jag som gräsänka i stan med högburet huvud till min vallokal. Jag kommer att klä upp mig, och bära en stolthet då det är en högtidsdag att välkomna, att min röst ska räknas.

Jag vet en hel del om vad jag vill med Sverige. Att alla ska räknas. Oavsett som man är ung eller gammal. Svart eller likblek. Gay eller straight. Blå eller röd. Fattig eller rik. Frisk eller sjuk. Det övergår mitt förstånd hur man som en hyfsat fungerande nutida människa kan vilja någonting annat.

Det har delats otaliga Nej till SD-artiklar, bilder, filmer, texter och förklaringar. Jag vill ogärna bidra till den orimligt stora uppmärksamhet de fått men vill dela denna text, läs den som behagar, och jag väljer att göra det just idag, en fredag två dagar före vår stolta demokratis valdag, därför att jag om några timmar kommer att cykla ner till centrala Stockholm. Jag kommer att svänga in mot teatern strax intill Kungsträdgården för att återigen träffa mina kollegor för att vässa vår föreställning lite till. Jag känner mig som vit, medelålders, medelklass medel-typ-allt-människa inte speciellt rädd för att vistas i de kvarteren idag. 
Men jag känner en sorg, en skam och ett ursinne över att flera av mina kollegor känner just rädsla och idag väljer en annan väg till jobbet på grund av att Kungsträdgården under dagen kommer fyllas med nazister. Människor, av kött och blod som vi, ska förmätet ta sin plats där och sätta sig över demokratiska rättigheter och skyldigheter med sin bisarra tro om att en del människors ursprung är mer lämpade än andra. Jag skäms. 

Jag har oerhört många vettiga vänner och bekanta, ni röstar på sju demokratiskt sett bra men helt olika partier. Några av er uttrycker dock att SD inte är så farligt. 
Jag håller inte med er där, och det skaver att det verkar finnas många som är beredda att chansa. De har inte bara polariserat den debatt de själva en gång initierat utan även uttryckt att de vill kontrollera det fria kulturlivet och pressen, sänka barnbidraget och begränsa gravida kvinnors kroppar. Det är inte värdigt Sverige 2018. 

Snälla – använd din röst. Rösta på något som står för att vi ska funka ihop, både i Sverige och i världen. Nu och sedan. Och stå upp för de du har runt dig som inte vågar gå själva genom stan idag. Jag vill inte vara en som inte sa eller gjorde något, varken nu eller sedan.

By |september 7th, 2018|Uncategorized|0 Comments

Oro och rädslor förr och nu

Härom dagen lade jag mig ner på scenen.
I en paus låg jag där på rygg och tittade upp i taket, taket som man knappt ser alls på grund av alla rör, krokar och rån som det hänger dekor i, och som hissas ner titt som tätt under föreställningarna. Jag låg och tittade upp och tänkte på det som jag alltid tänkt på när jag legat så.
När jag var yngre blickade jag uppåt så med ett visst obehag, eftersom vi fått höra att vi som jobbar på teatern i stort sett är de enda som arbetar under tung last som inte har skyddsutrustning eller hjälm på oss. Så många gånger jag liksom tvångsmässigt tittat upp och känt av både lite teatermystik och spänning, men ibland en del ängslighet på grund av detta.
Det slog mig härom dagen att jag inte alls känner så nu. Jag låg där stilla i min paus och andades med händerna rakt ut. Jag tänkte på att jag har tillit till de som har koll på det där, och så tänkte jag att vi ju sällan vet vad som händer, vad gäller någonting alls. Jag låg där och tänkte på alla timmar jag spenderat på olika scener, i 23 år nu, i så väldigt många olika faser av mitt liv, och på allt jag känt mig orolig för.
När jag var ung och ny var jag helt orädd vad gällde en del saker, jag tog till exempel för mig på ett annat sätt då, medan jag idag är orädd på andra sätt, för att livet helt enkelt hänt.
Med visst vemod inser jag att mycket av det som jag under mitt liv varit mest rädd för faktiskt har inträffat. Mycket av det jag oroade mig för som liten, ung och ung vuxen har hänt på vägen.
Som liten och i ungdomsåren var jag ängslig för att inte passa in och för att bli offer för folks skitsnack. Jag har som många andra oroat mig för att mina närmsta ska blir sjuka. Det har hänt, flera varv.
Jag har tampats med en drös röstproblem, och jag har kämpat rejält för att ha en god relation till min kropp. Jag var så rädd att inte bli gravid när jag önskade, orolig för att förlora det efterlängtade, orolig för min sviktande hälsa i graviditeter och att det skulle sluta i dramatik. Allt det hände, bland annat. Jag har varit så ängslig för att det inte ska fungera ekonomiskt att frilansa, att försörja mig på min röst och min berättarådra, kommer det verkligen hålla? År efter år håller det, så oron finns inte där på samma vis idag. Att våga stå upp för mig själv, genomföra projekt och hitta nya samarbeten, kändes förr inte helt rimligt utan kunde gnaga i mig. Så mycket som funnits där och då och då visat sig som en inneboende rädsla eller oro.
Jag har också blivit varse att jag inte kan skydda mina barn från allt oönskat hur gärna jag än skulle vilja det. Det är det som är svårast givetvis, och det som gjort att alla andra rädslor bleknat betydligt.

Så med blicken fäst många meter upp, under vajrar med tunga attiraljer som ska berätta samma historia som jag ska göra snart, konstaterar jag att det är förbannat mycket jag inte alls är rädd för.
Jag är inte ett dugg rädd för att inte alla ska tycka om mig. Jag är inte rädd för att vara tydlig. Jag är inte det minsta orolig för att inte duga som människa, för det vet jag att jag gör. Jag är inte rädd för art göra fel, inte heller för att be om ursäkt. Jag är varken rädd för att bemöta, föreslå, diskutera, eller för den delen skita i att prata om saker alls, om jag nu tycker det är lämpligare.
Det är hisnande att konfrontera sin oro och sin ångest. Jag hade ingen aning om hur det kunde kännas i den grad jag nu känt på.
Men, bannemig. Med ont kommer i alla fall lite gott. Samma rädslor som tidigare göre sig icke besvär – de får inte plats här nu.

By |augusti 30th, 2018|Uncategorized|0 Comments

Man in the mirror- något vi bör tänka på

I mitt Facebookflöde ser jag många olika slags uppdateringar. Varje gång jag går in och tittar finns det något positivt och härligt någon delat med sig av. I stundande världsläge ser jag delade artiklar på olika språk. Det är hyllningar till bortgångna och älskade.
I valtider blir det mer och mer delade politiska funderingar, och jag ser åsikter som sympatiserar med varenda parti och jag läser en hel del av allt.
Idag blir det en lång reflektion, folks.

Om jag förstår vissa av mins FB-vänners retorik rätt hade en del av de jag har i mitt flöde börjat slåss om jag bjöd hem dem på samma fest. Jag kan inte tolka det på annat sätt när det står det svart på vitt någon gång ibland att- ”Jag skulle vilja ge hen en fet smäll”. Jag är högst medveten om att alla som väl är inte gör bokstavligt slag i varje sak de tänker, så det är ju inte säkert vi skulle få ett slagsmål. Men ändå. Det är både lite skrämmande och samtidigt fascinerande att en del tillåter sådana slags uttryck framför sin skärm, som sedan svävar ut och delas med andra.
Än mer beklämmande är att det visar på brist på acceptans mot de som inte delar våra politiska visioner och värderingar.

Jag har familj och släkt i många delar av Sverige. När jag var liten hade mina föräldrar inte råd med mer än att bo och äta. När jag blev äldre förbättrades den situationen avsevärt, framförallt på grund av att min pappa arbetade väldigt mycket och hårt. Vi bodde en tid i ett hyrt hus i fancy Djursholm och sedan utanför Bryssel. När jag flyttade hemifrån kom jag in tidigt på bostadsmarknaden, jag har sedan 20 års ålder arbetat inom kultur och underhållning, drivit flera egna företag med varierade resultat och blivit varse vad i min bakgrund som varit hårt jobb och tur.
Med en fot i denna bakgrund och uppväxt och en i nuet bland människor jag lärt känna under åren, är det inte alltid sjävklart vart man står politiskt.
När jag började påtala detta för fem-sex år sedan blev det väldigt tydligt, inte minst här på sociala medier, att vi faktiskt är rätt många som saknar de politiska resonemangen och att det inte alltid är givet vart man själv faktiskt står, fastän man är vuxen och förväntas veta det.
Mer givet är dock hur berikande den palett av människor jag mött och möter är, och även deras sätt att belysa saker och berätta om sina åsikter.

Innan i veckan delade jag en SD-kritisk text som för mig drog igång viktiga funderingar. När jag gav uttryck för att det kanske kunde vara läge att prova nya sätt att bemöta SD-röstande på än att avfärda dem som mindre vetande och dumma i huvudet, (vilket ju inte direkt gjort att partiet minskat i opinionen), upplevde jag det lite som att jag, som är kraftigt emot deras människosyn, inte var ”tillräckligt” emot. Att jag tror på att resonera, möta halvkassa argument med bättre och erbjuda ett annat samhällsengagemang än det de står för verkade inte vara övertygande nog, trots att den jag då diskuterade med (och verkligen gillar och respekterar) vet mycket väl att jag inte är sverigedemokrat.

Jag delade härom veckan med mig av att insamlingen till barncancerfonden som vi engagerat oss i nu överstigit målet med råge och att det känns bra och stort. Då ”visste” en annan att pengarna inte behövdes till det ändamålet egentligen eftersom cancer ju kan botas på andra sätt. Direkt blev jag i en situation där jag uttryckte hopp, glädje över engagemanget och värme över sympatin vi mött, åtslängd en åsikt om att den här insamlingen ju var ett onödigt påhitt och att vi är så opålästa som låter vårt barn genomgå en sådan här behandling.

En hel del i mitt flöde talar om hur borta i huvudet folk är som talar om ”fake news”. Att många blivit Trumpifierade, att man ju måste vara källkritisk. (Det är klart att man bör vara det). Många påtalar även att folk inte vet sitt eget eller världens bästa, men det gör ju givetvis de själva.
En hel del verkar tycka att alla som inte röstar röd-grönt är bruna eller någon slags SD light.
Ett par av dessa människor högaktar jag verkligen från hjärtat, för personerna de är. Dock ser en del ingen svårighet i att själva sätta rätt så förminskande etiketter på skribenter som tex kritiserar sittande regering och vissa av deras förslag inför valet. När jag sedan ställer en ärlig fråga i det flödet skriver en som jag aldrig mött att ”du ser ju inte”. En jag aldrig mött insinuerar alltså att jag inte förstår en texts innehåll.

Ytterligare ett exempel är när jag, för en tid sedan, delande en Politism-text som jag fann fyndig. Jag behövde inte vänta länge på ett gravt ifrågasättande av mitt omdöme från det blåare hållet i min bekantskapskrets.

Mitt i detta har jag en relation till alla här.

Jag har sagt länge att jag politiskt sett är knall-lila. En social-liberal feminist.
Mina vänner som röstat på moderaterna sedan de var spermier tycker jag är den rödaste de känner. En del vänstersympatiserande teaterkollegor tycker jag är en priviligierad borgarbracka.
Ja. Jag är väl allt det då. Men jag har bannemig rätt att föra de resonemang jag vill, som gör att jag kanske hittar något att rösta på den här gången med.

Jag uppskattar de flesta i mitt flöde, med alla våra olikheter och jag tror jag har minnen och beröringspunkter med i stort sett samtliga fb-vänner.
Men jag blir berörd. Illa berörd. Ibland ledsen.
Det jag reagerar på är att det numera går så snabbt att döma.
”Nej, men hon har inte fattat, vilket pucko, åh vad korkat, tänk själv, men det förstår man väl”. Snabba puckar, hårda puckar. En del tillåter sig faktiskt att döma och verkar vilja förpassa andra till dumhet på grund av en politisk fundering.

De som tror att jag, med tanke på denna text, inte tål att ifrågasättas i mina resonemang kan väl bara bläddra bland gamla inlägg. För det gör jag.
Det här handlar inte om det utan om hur, med vilka ordval och i vilken ton (attackerande eller resonerande) vi handskas med olika politiska åsikter.
En del vill dela det som känns viktigt för dem i stunden, sådan är jag och många med mig.
En del erbjuder sin bild av sanningen, och påstår ofta att det i den finns enkla lösningar.
Nästan ingenting inom oss människor, eller inom den politiska världen inför ett val, är enkelt. Sällan finns det enkla lösningar och förklaringar.

Ett enkelt sätt att komma undan vissas reflektioner och betraktelser är dock att ta bort oliktänkande som fb-vänner. Personligen har jag aldrig förstått mig på den poängen såvida inte någon behandlats rent illa av någon annan.
Jag har tagit en del exempel på interageranden jag varit delaktig i här i texten, och till de det berör vill jag med ett leende och ärligt uppsåt säga att jag uppskattar att få ta del av era ståndpunkter och synsätt, de och ni berikar och får mig att tänka efter, och jag tycker det är rätt häftigt och lärorikt att vi tänker lite olika!

Alla vill säkert väl på sitt eget sätt.
Men just nu verkar det inte som att en del har lust att föra resonemang eller diskutera. Inte i varken sociala mediekanaler eller ute i den breda debatten. Inte utan att skriva någon annan på näsan, påtala andras idiotiska ståndpunkt, kalla någon med en åsikt långt ifrån ens egen för äcklig, med mera med mera.
En åsikt som uttrycks är inte hela människan. Därmed ska hen inte dömas ut.
Vi som är över 13 och får ha Facebook bör kunna skilja på sak och person.
Om vi på allvar vill ha en bättre värld, med mer innehållsrika samtal, högre grad av empati och förståelse- börja med er själva. Man in the mirror, om ni minns. Vi kan väl tolka den modernt vettja. Personen vid tangentbordet, den tyckande människan på sociala medier.
Vill man inte ta möjligheten att själv vara med och höja diskussionsnivån, då kanske man inte ska höja alltför mycket på ögonbrynen om man tex hör att någon ung tjej kallats hora en dag, eller att en ung kille blir kallad skäggbarn, eller att någon ropar äckel, kärring eller gubbbjävel högt till någon annan.
För samma typ av retorik används ju här på nätet. Språket och ordens valör urvattnas. Och det ger i sig ringar på vattnet.
I alldeles för hög grad.

By |juni 13th, 2018|Uncategorized|0 Comments

Rädslan över det vi kan förlora får aldrig överstiga glädjen över det vi har

Det är skolavslutningsvecka. Så vackert överallt! Vemodet, längtan och skönheten turas om att ta plats i den ljumma vinden som lossar trädfrön ända in på tangentbordet.
Jag är så lycklig. Över värmen, över solen, över närstående. Över vårt hem, över uppdrag, och över att vi mår ganska bra, vår lilla flock.
Men jag är så besinningslöst trött, samtidigt. På ett nytt sätt, som aldrig tidigare visat sig i mitt liv. Trött av sorg, funderingar, sjukhus och koncentration.
Jag är plötsligt också så oerhört ledsen, över livets förgänglighet, över orättvisor jag upplever nära mig, och över tilliten som ibland fattas. Den där tilliten, den varma filten omkring allt, som jag längtar efter så mycket, den som får det att kännas långt in i märgen att allt kommer att bli bra. Det vet ju vi inte, det får vi aldrig veta helt, jag vet det.
Lycklig, trött, ledsen. Allt samtidigt, denna aldrig sinande komplexitet.
Människor som velat dö ett tag lever, människor som inte vill annat än att leva får gå före. Det är outhärdligt.
Jag saknar några nu, som jag inte hunnit känna att jag saknat på ganska länge, och jag saknar visheten hos en som alldeles nyss lämnade ett tomt, ekande rum. Samtidigt sträcker den evinnerliga kärleken och det aldrig sinande hoppet ut sin osynliga starka hand, som jag tar, igen och igen. Jag lyckas påminna mig själv om något jag formulerade inom mig för ganska längesedan:
Rädslan över det vi kan förlora får aldrig överstiga glädjen över det vi har.
Det är ju förbannat bra sagt, var det verkligen jag som sa så? Ja det var faktiskt det. I en helt annan tid.
Jag förundras över både min egen storslagenhet och min skörhet, som är i vägen för allt som jag vet att jag kan och vill.
Herregud, att det ska vara så svårbegripligt, alltihop. Jag vill säga till mitt 42-åriga jag, mitt 41-åriga jag, de som alltså var jag för bara ett och två år sedan, att Snälla människa var lite tacksam!
Men jag var ju det, tänker jag. Och det är sant. Jag har varit väldigt tacksam. Nu tycker jag inte att den gamla tacksamheten räcker.
Den nya sortens tacksamhet handlar om de utmaningar vi ser men själva inte har. Den handlar också om rätt så vanliga turer med båten, om en eftermiddag på Gröna Lund eller ett skrattanfall en vanlig måndag som tidigare bara var lite kul, skoj och roligt, men i nuläget känns som glimrande livsminnen, så härliga är de.
Snälla alltet, gör så jag orkar köra på. Jag orkar verkligen inte deppa eller klappa ihop. Jag orkar inte bli tyst, och jag orkar heller inte gå in i skov av helt onödig, osund oro.
Därför andas jag, gör lite mer kaffe, klappar kaninen och kammar mig, bokstavligen.
Så vill det säkert bli bra, det lilla livet.

By |juni 5th, 2018|Uncategorized|0 Comments