Uncategorized

Musiken.

Den som räddat mig så många gånger. Den som får mig att glömma hur ängslig jag är. Den som förstärker det sköra. Den som varit en ventil, enda vägen till att vissa dagar få lov att känna sig som sig själv. Där finns acceptans, utrymme för både styrka och svaghet, där finns världar som inte känns av i tystnaden.

Tystnaden. Den som är vilan, lisan och återhämtning lika mycket som musiken. Tystnaden som ofta är efterlängtad, omslutande, kärleksfull, liksom musiken.

Jag måste få båda.

Min musikintresserade man insåg efter en tid tillsammans hur sinnessjukt tråkigt det i detta sammanhanget kan vara att leva med en som jobbar med musik, ljud och text. Jag brukar inte musik särdeles ofta hemma på ledig tid, det måste jag medge. Sedan får jag ryck, letar fram gamla plattor, de som odlar just det jag vet att jag är i behov av just denna stund.

Simon & Garfunkel, första egna plattan. Fortfarande kan jag känna doften av ett liv jag inte visste att jag skulle få. De ungdomliga tankarna som fick vandra fritt, världen som fanns där i gitarren och de modesta rösterna. Barbra, Bette. Drömmen om det storslagna, dramatiska. Med värme och humor, orden som fick liv i deras röster. Aretha, Stevie. Svänget. Fasen vad vit jag är. Det färgstarka soundet blev mer exotiskt för att det var så mycket i detta som jag själv inte alls var och hade. Agnetha Fältskog, Tommy Körberg. Det rena, tydliga, självklara.

Min egen röst. Först hes och ättrig. Sedemera kämpandes i motvind. Stundom obegränsad.

Jag älskar röster, även de icke omedelbart skönsjungande, ibland älskar jag just dessa mest av alla! Det lite fulare och det opolerade som liksom får mig att tänka att livet nog hade annat för sig än att vara vackert och behagande.

Det allra mest storartade kring musiken, rösterna och orden är vad detta framkallar i mig.

Ibland måste jag stänga av när Laleh sjunger sin Some die young för att jag blir så uppfylld av att vara så levande och samtidigt så livrädd. När Körberg sjunger Benny Anderssons och Björn Ulvaeus tänker jag att det inte bara är äldre människor som hör de där körerna. När Helen Sjöholm sjunger frasen ”Om du får egna barn och tröstar dem med sångerna vi sjunger nu, då är jag där med er, var kväll” i Tomas Andersson Wijs bearbetning av Billy Joels Sångerna, då svindlar det.

Oundvikligt är det att värja sig, både mot kraften i det positiva som berör oss samt det som får en att förstå att livet faktiskt är ändligt och för alltid förunderligt.
Att få arbeta med det som själv inspirerat en är stort. Eller, är det så stort egentligen?

Det jag insåg att jag var intresserad av odlade jag. Den fallenhet och talang som fanns köpte jag kunskap till, och jag gav min tid och mitt engagemang. Jag övade, tränade och sög åt mig som en svamp av det som kom i min väg som jag trodde kunde vara användbart att få med sig in i arbetet.

Just precis så gör ju många på den ofta mycket mödosamma vägen till sitt yrkesliv, vad man än går för yrke till mötes.

En uppsjö av professionella utövare inom just musiken får ofta sin kunskap och tid förminskad och trivialiserad till något som gärna näst intill gratis ska vara alla till hands. De jobbar väl ändå med sin hobby. De måste ha så roligt och vara så tacksamma som nått ut med sina alster.

Men nej för fasen; de jobbar med något de sett till att bli bra på. De ger oss upplevelser. Mitt i allting, med alla våra tillkortakommanden och förhoppningar får musikskaparna mitt och andras liv att berikas. Om det ska betraktas som en bieffekt av att odla en hobby så högaktar jag alla dessa kollegor världen över än mer.

Jag säger som Niklas Strömstedt; Tack för musiken.

I mitt eget fall har jag bara gett ut en platta. Den innehöll inte ens egenkomponerat material, utan det leasade jag från den eminente Peter LeMarc. En gång uttalade han att hans senaste utbetalning från digital musikförsäljning från bland annat Spotify räckte till några liter mjölk.

Detta, som så mycket annat, tål att tänkas på. Upplevelserna vi får är oerhört billiga.

Att ha barn. Att få vara någons förälder. Det är svindlande. På riktigt helt rubbat svindlande.

Snart har just jag ett barn som är tio år. De här senaste tio åren har varit de som gått fortast. Det är ju en sådan näst intill förbjuden klyscha det där, att säga att tiden går fortare med barn. Även sägningar som ”jag fattar inte vad jag höll på med innan jag fick barn, vad fyllde jag mitt liv med”, hör man ju. Där håller jag inte med. Jag fyllde mitt liv med allt annat jag älskar, innan hon kom. Jag fyllde min tid med mig själv, mitt arbete, mina drömmar och visioner, min kärlek till min man och till vårt gemensamma varande, till vänner, platser och tankar av all sköns slag.

Jag hann knappt längta förrän jag blev gravid. Men det höll inte i sig, och sorgen som sköljde över mig blev så mycket större än längtan någonsin hunnit bli. Mitt 28-åriga sinne tyngdes av vetskapen om att det var långt ifrån någon slags rättighet att bli någons förälder, det var inget som man kunde räkna med skulle ske. Visst visste jag detta, intellektuellt sett, självklart. Men känslan gjorde något med mig, och oron som etsade sig fast när nästa, då högt efterlängtade, graviditet var ett faktum var som en nagel i ögat. Jag vågade inte vara glad, jag vågade inte hoppas för mycket. Just den här oron kring att få barn är fundamental i mångas existens, samtidigt som den ter sig smått komisk. Att alltså först oroa sig för att inte kunna bli gravid, för att sedan oroa sig för att inte få missfall, sedemera för att inte barnet och magen ska växa, för att därefter oroas för att man inte ska känna barnet inuti magen och för att något fel ska upptäckas. Oron går ifrån detta till att nå sin kulmen inför själva födandet, tänk om något går allvarligt fel, tänk om, tänk om…!

Om det sedan gick fint ändå så kommer man hem med inte bara en sargad del av sin högst troligt deformerade kropp utan även en förstorad oro – tänk om barnet slutar andas nu. När vår äldsta dotter packades in i bilen från BB var hon tre små dagar ung. Känslan när jag satt med henne i famnen och blickade ut över gatan där vi fortfarande bor var att detta är bara för bra. Ska det verkligen få fortsätta vara såhär bra för oss? Oron hade gått från en molande, ömsom störande oro inombords till att vissa hormonellt ofördelaktiga stunder vara förlamande. Jag blev sedemera inte bara med grava amningsbesvär utan även med tvångstankar som kretsade kring situationer när jag passerade broar med den lilla i barnvagn. Självklart, kändes det, skulle någon idiotisk människa komma på tanken att ta barnet och kasta nedför broräcket. Världen blev plötsligt hotfull på nytt, som när jag var liten och hamnade på fel buss jämte bröliga norrortsungdomar. Vår lilla enkelriktade gatas trottoarer tycktes ha krympt på bredden och jag skrek till bilarna att de inte skulle köra så fort. I mina mest balanserade stunder tänkte jag att ”det här går över, oron är en del av att ha fått en bebis för första gången”. Jo, men nej. Den går inte över. Den skiftar bara i nyans.

Jag har snart ett barn som är tio år. Ett barn som har en mamma som känner sig som en sämre sortens skådespelare när hon gör sitt yttersta för att övertyga barnet om att det är helt ok att gå själv till och från skolan, till exempel. Det är klart att det är ok, lilla barn. Det är bara det att den här mamman är precis som de flesta andra mammor är – Så in i märgen lycklig över att du finns och så in i märgen rädd för att något o-bra ska hända dig eller komma i vår väg. Jag ska skärpa mig, jag lovar.

Hallå Gud, (eller vad hen heter..) Jag ville bara höra…kanske är du märkbart tagen av det ansikte världen visat dig, oss och sig själv den senaste tiden. Jag har så många frågor och funderingar förstår du. SÅ många. Det var kanske inte såhär du hade tänkt dig det hela? Du hade så goda intentioner. Du, vem du nu egentligen är, ville väl ha oss alla olika? Precis så blev det, men tyvärr är det långt ifrån alla som ser det som något bra och värdefullt. Det är väl märkligt ändå att vi människor försöker skylla på något hela tiden. Att vi så sällan ser vår egen del i sammanhang eller ens i egna handlingar. Så kanske det inte heller var menat? Tänk vad många som skyller på varandra och som påstår att andra har fel åsikter, fel värderingar, fel tro eller fel sätt att att leva. Och vad många som skyller på dig, till och med när de begår brott och när de barbariskt tar sig rätten att påstå precis vad som är tillåtet, rätt och fel. Hur i hela världen ska vi göra då? Hur ska vi samarbeta? Hur i helskotta ska vi människor förstå vad som krävs och lämpar ?

Stackars oss, känner jag ibland. Och stackars dig, Gud, Ödet, eller vem du nu är. Förresten, när blev världen en farlig plats? Eller har den alltid varit det? Skräcken i berättelserna vi hör från Paris i januari, eller Köpenhanm i förra veckan förstenar. Vi blir rädda, arga, förtvivlade. Plötsligt kom allt så nära, det var ju här, bara en tvåtimmars romantisk weekendtrip bort. Vi hade ju kunnat sitta med en café au lait eller ett smörrebröd på samma gata precis när det small till. Hemska, vidriga tanke. Visst är det omöjligt att någon föds ond? Jag tror så. Vi formas av miljö, arv och av varandra. Vems business blir det då när människor tar sig sådana friheter som att ta någon annans liv? Hur blir man så desperat? Jag kan inte låta bli att undra, hur var männen med automatvapnen som barn? Fick de leka, springa, busa? Hade de förebilder? Fick flickan som sprängde sig själv till döds i Nigeria härom månaden någonsin nattas, prata om livet, diskutera?

Lyssnade någon på henne? Förstod exempelvis dessa människor rätten till sitt eget uttryck? Visste de att mycket går framåt i livet och världen genom dialog och samtal? Jag tror inte så. Barn gör som vi vuxna gör. Och hos oss vuxna, ja det finns ett sådant förakt, känner jag. Gentemot okända kulturer, mot mindre vetande. Vi håller ett sådant enormt avstånd mellan det vi, här, kan identifiera oss med och det som sker på många andra ställen i världen. Men vi kanske måste göra det, vi kan väl inte direkt åka till krigshärdar och ta människors vapen, så gör man väl bara inte. Men agera hade väl varit bra, på något sätt. Jag sitter alltså inte inne på någon lösning här, Gud, det gör jag inte. Dock gör det mig sjukt arg när människor dömer, vare sig det rör sig om situationer eller synen på andra. Folk är för jävla lata med att ta reda på hur saker ligger till. Dumhet, lathet och en sjuhelvetes förväntan att andra ska lösa det mesta finns centralt i många idag. Så vems ansvar är det att sprida framtidstro då? I synnerhet utanför det egna hemmet? Om vi alla ser till att ta ett visst ansvar här, i vår vardag, tror du att det hjälper? Om vi talar med våra egna barn, tittar på deras kompisar, fråga hur de mår. Om vi frågar oss fram, vad gäller utsatta människor vi ser, kring vad de behöver, hur de önskar få stöd, då borde vi väl sakta men säkert börja förstå människor bättre? Och om vi sedan får, visar och använder den förståelsen, så ger det kanhända ringar på vattnet. Om vi sedan dessutom stöttar arbetet som företag, organisationer och till viss del politiker gör i både i och u-länder, om vi kräver rapportering, mer dialog och visar vårt engagemang i både stort och smått borde hoppet om en ljusare framtid bli lite större. Liiite, faktiskt. Skulle jag gissa. Nej du Gud, nu går jag och mina funderingar och lägger oss. Vad många frågor det blev. En sak kan du få av mig ikväll, ett löfte. Jag tänker fortsätta tro på världen och oss i den. Godnatt.

Många tror att jag är judinna.

Så är det, och har varit ett tag. Jag har nämligen en rejält krokig näsa. Lite som Barbra Streisand, kan man säga om man vill glamma till det, eller helt enkelt som halva sydeuropa har också, för att jorda ämnet något.

Denna krok, knöl, utbuktning eller vad man nu vill kalla det var inte min vän som yngre. I ett fjortonårigt ansikte passade inte den in, precis som så mycket annat. Till skillnad från tonårsacnen som kom och gick så var denna konstant. Den var synlig, ett attribut som en del tog sig friheten att skoja friskt om. Eller, nej förresten, inte skoja friskt. För det är varken friskt, fräscht eller värdigt att peka på varandras allra tydligaste udda egenheter och raljera om.

Min näsa och jag är polare idag. Men som sagt, det tog sin tid.

För en tid sedan träffade jag på en känd skådespelare på en fest. Vederbörande hade fått i sig ganska mycket alkohol, och mitt på dansgolvet bland mina vänner kommer han fram till mig och säger kombinerat gapande och väsande, för att tränga igenom den höga technovolymen i lokalen;

”Skäms du för att du är jude eller??”

”Om jag hade varit det så hade jag väl för fan inte skämts”, svarar jag, högt och självklart ackompanjerad av musiken. ”Men du vet, man kan faktiskt ha en krokig näsa ändå, jag är inte judisk”, fortätter jag med ett avfärdande leende.

”Förnekar du ditt ursprung, alltså”? fortsätter han.

Därefter tog denna lilla diskussionen slut.

Jag har kommit att tänka på den här stunden ibland. Killen i fråga var inte det minsta rasistisk där och då utan önskade snarare hitta en gemensam nämnare mellan oss båda. Han kanske inte hade så många bra raggningsrepliker på lager, vad vet jag.

Mitt svar är det jag tänkt på allra mest. Om jag hade varit judinna hade jag väl inte haft något skäl att inte säga det.

Men vad lite jag visste, uppenbarligen.

Idag, 70 år efter att Auschwitz befriades, kan vi se ett inslag på Aktuellt där man under det 7 min långa reportaget inte nämner den aktuella skolans namn. Klassrummet ekar halvtomt då många elever inte får visa sig i tv, de elever som får och vågar vara med beskriver hur de väljer bort att bära smycken och symboler som de i själva verket är stolta över och tycker om.

Hur någon, då som nu, vågar döma ut andra människor på grund av deras ursprung är fullständigt obegripligt. Tänk att mänskligheten, långt bort och alltför nära, leker elit och tar sig friheten att förfölja och förnedra än idag.

Visst vet jag att vi människor kan vara fullkomligt pinsamt trångsynta. Jag får höra att mina blonda barn nog inte är mina, men med ett leende och med all välmening jo tack jag vet. Men – det är hela infackandet i den här världen jag kräks på. Jag är mörk, de är ljusa, so what? Du firar jul, han firar channuka, hon älskar midsommarstången men skiter fullständigt i vad pingst och påsk betyder. Det är så det ska vara. Vi är här för att vara olika och vi är här för att förhålla oss till varandra och dessa olikheter.

Vi måste 2015 våga vara en ännu smartare omvärld än den som kämpade för 70 år sedan. Vi som ser oss som tänkande och alltsom oftast väl fungerande individer måste lova detta och aldrig vika en tum.

Och till er vars ursprung ifrågasätts både då och nu. Tala. Berätta det du vet, om dina släktingar, dina farföräldrars vänner eller din mormors ofrivilliga tatuering. Berätta om hur du förhåller dig till din historia. Vi ska lyssna. Och finns det sedan folk som inte vill eller vågar tala, som inte tror att de kan, så ska vi hjälpa er. För hur krokig näsa jag än må ha och hur mycket jag än sörjer över det som varit, så kan jag inte med er trovärdighet och insyn berätta om det ni kan berätta om. Men nog fasen kan jag lyssna och stötta. Och aldrig någonsin negligera, glömma eller bagatellisera.

Det är inte det lättaste att skilja på självkänsla och självförtroende. Både böcker och experter har såväl som terapeuter och debatter befäst begreppens olika innebörd, samtidigt som vårt effektiva leverne, där vi gärna vill vara överallt samtidigt, har lärt oss att det är stor skillnad på att vara och att göra.

Visst skiljer de sig åt, självkänslan och självförtroendet, men de spiller över på varandra, det är något jag funderat över titt som tätt.

Personligen tänker jag inte speciellt mycket alls på hur jag uppfattas och vad folk tycker om mig som människa. Jag ifrågasätter sällan min egen person utan jag gillar mig själv. Jag vet att jag duger, minst, jag håller till godo med mig helt enkelt.

Jag är nöjd över att bli äldre och nojjar varken över det, några extra streck i pannan eller lite deg här och där på kroppen. Jag övar frenetiskt på att tänka på det som är, finns och funkar istället för det som inte är, finns och funkar.

Jag har en positiv grundinställning, tycker det är roligare att säga ja än nej, och jag är realistisk.

Realismen i mig skapar dock lite kamp inombords. Denna kamp är förknippad med min yrkesroll som artist. För snart 20 år sedan började jag arbeta i en värld som jag älskar, är väl lämpad för och vars område jag besitter en viss begåvning inom. Främst sjunger jag, men jag skriver, talar, målar och berättar, och jag har rätt till alla de uttrycken. Jag ber inte om ursäkt, jag är stolt över att ha en kreativ bredd.

Men jag vet också, väldigt väl, att det vimlar av bra artister. Många är högst kvalitativa, kompetenta och karismatiska. Precis som jag. Jag är verkligen inte ensam. Jag är inte ens särskilt unik, åtminstone inte rent artistiskt. Jag vet att jag kan leverera, men jag vet att också att det sällan bara är det som önskas.

För att få ett uppdrag, en roll, en mer framträdande uppgift på en scen, behöver jag redan i min ansökan om att få komma på audition övertyga ett produktionsteam om att kalla dit mig. I ett senare skede behöver jag även övertyga ett kreativt team samt en chef eller producent. Jag behöver först få en stund av deras tid och ge en stund av min, därefter vinna deras förtroende. Är arbetsgivaren privat behöver jag för en större uppgift antingen vara så håll-käften-bra att ingen annan de sett kan tänkas bli given uppgiften jag söker, alternativt (eller helst också) behöver jag ha ett namn som publiken vill betala för att se och höra. Jag har mycket sällan under mina år lyckats med det första, och har inte ett namn som säljer biljetter, det sistnämnda är dock inget jag sörjt nämnvärt.

I år har jag varit verksam som frilansande artist i 20 år. Jag varvat medverkan i 18 större scenproduktioner inom musikal, show och teater med en ansenlig mängd fristående uppdrag som sångerska och ljudskådespelare.

Härom året fick jag det till att jag gjort drygt 50 auditions, det är ett par till nu. Av dessa fick jag ett ja på jobbet 7 gånger, 5 av dessa gånger tackade jag ja till uppdraget.

5 av mina 18 genomförda större scenproduktionsjobb har jag fått via audition och de resterande på grund av kombinationen av timing, behov av just precis mig, ihärdigt nätverkande och flexibilitet.

Vid de nej jag fått får jag ofta höra ”Det har ju inget med dig att göra, utan vad de söker” och ”Du får absolut inte ta det personligt”. Här får jag lite problem, för det är visst personligt. Nej, det kan hända att det inte har med min privatperson att göra, men nog är det en form av personlig angelägenhet att få ett förtroende och väljas eller ej.

Mina ord här är en reflektion. Den är ett konstaterande över det jag måste förhålla mig till. Jag behöver, vare sig jag vill eller inte, hantera att jag trots min lust, kompetens och erfarenhet inte får de förtroenden jag alltid önskar få, att jag de facto blir bortvald.

Vi är en rätt stor skara, och givetvis inte bara i teatervärlden, som behöver förhålla oss till vad detta gör med oss.

Jag sitter inte inne på någon lösning på kampen just jag upplever mellan min relativt fördelaktiga självkänsla och mitt relativt ofördelaktiga självförtroende. Men jag tycker inte att ett ”ta det inte personligt” för oss framåt. Jag skulle snarare önska mer konstruktiv feedback och mer öppenhet kring hur arbetsgivaren och teamet tänker.

Det, om något, tror jag skulle skapa större förståelse, färre stunder av tvivel och mer tillit mellan människorna på båda sidorna av såväl anställningsintervjuares som en auditionjurys bord.

Idag är det två veckor till julafton. En ljuspunkt i tillvaron för många av oss.

Den bästa julkappen vi kan ge och få i stort och smått heter engagemang. Nu ska jag berätta en historia.

Tjejen bredvid mig på den här bilden heter Alina. Hon kommer från Rumänien och är 26 år. Hon har suttit en hel del på en gata i närheten av vårt hem under de senaste tå åren och vi har blivit bekanta. Hon är positiv, artig och vacker.

Första gången hon kom till Sverige åkte hon på en väns inrådan med sin man på en lång busstur från den lilla byn Malu Vanat utanför staden Pitesti i Rumänien ändå till Bandhagen utanför Stockholm där de blev avsläppta. Hon hade vid det laget lämnat sin då 7-åriga dotter Alexandra med sina föräldrar och var i sin förtvivlan på den långa resan övertygad om att hon aldrig skulle få återse sitt barn. Byn hemma var det enda hon sett tidigare i livet. Gränser och tullar mellan länderna hon åkte genom var främmande och skrämmande. Men än mer skrämmande var att stanna kvar i byn och därmed veta att man står utanför allt. Arbetsmöjligheter, inkludering i samhället, mänskliga rättigheter.

Alina och hennes man satt på en parkbänk i Bandhagen och såg på varandra. Nu ska vi tigga pengar – hur gör man? De visste inte. Efter ett par dygn på samma bänk insåg Alina att de var tvungna att ta sig vidare till en plats där det fanns mer folk i rörelse. Ännu en tid därefter hamnade Alina på Rörstrandsgatan där jag träffade henne under hösten 2013.

Alina har två döttrar, precis som jag. Hon har en blind bror, en mamma och en pappa hemma i byn som hon nu samlar pengar till. Ingen av de har arbete längre. Innan hade hon en tjänst som städerska men efter krisen i Rumänien förlorade ett enormt antal romer sina jobb.

Alina och hennes man hade hoppats på att kunna söka jobb i Sverige men okunskaper i språken ställer givetvis till det. Nu hoppas de, efter att ha varit en del i Sverige, på att kunna få ett samordningsnummer för att kunna arbeta.

Vi kommunicerar på knackig svengelska samt via en översättningsapp i telefonen. Hon brister när hon talar om sina barn, jag frågar om den äldsta går i skolan. Vi pratar länge ibland, och jag har ventilerat många av de funderingar jag haft.

S: Är det någon som bestämmer över dig här?

A: Nej. Ingen. Det är många som frågar men så är det inte.

S: Hur var det när du var barn, hade ni det lika fattigt då?

A: Ja det var väldigt dåligt. Vi var många som var fattiga.

S: Får du ihop en del pengar här?

A: Lite.

Alina visar mig, idag har hon fått 30 kronor i mynt som hon tar upp från fickan.

-Jag har fått 50 kronor ibland, 100 ibland. Allt skickar jag hem. Efter några dagar ringer min mamma och säger vad hon har köpt för pengarna.

S: Vad behöver du främst nu, till dig och dina barn?

A: Vad vi behöver är pengar till vårt hus. Det har varit översvämning och vi har inte råd att laga det som gått sönder. Vi har plast och tyg för fönstren nu och det är lika kallt där som här. Vår äldsta dotters skola kostar 1000 kronor i kvartalet, jag har fått hjälp till det innan i år men måste betala nästa period i december. Det är inget i Rumänien som är gratis. Allt kostar och vi har ingenting.

Alina blir ledsen och förklarar att hennes högsta önskan är att hennes flickor ska slippa lidande och utanförskap.

S:Tycker Alexandra om att gå i skolan?

Alina skiner upp.

-O ja! Hon älskar det. Och hon har kompisar där.

Min förmåga att ta in allt hon berättar krymper på något vis. Jag blir förtvivlad, jag skäms, jag blir heligt skitförbannad. Många frågor går runt inuti, hur kan ett land som inte tar sitt folks problem på allvar på vara kvar i EU? Hur kan vi hjälpa? Vem kan mer om dessa frågor? Hur. Kan. Vi. Hjälpa.

Efter ett par dagar kopplar Alina ihop mig med en eldsjäl som heter Kalle. Han är hennes vän, han har varit gift med en rumänska och kan språket. Han undervisar romer i Svenska och hjälper dem med myndighetskontakter. Han berättar att det är flera i vår stadsdel som engagerat sig i Alina och romernas situation här i stort. Jag blir inbjuden till ett samtal om hur vi kan hjälpa, och träffar Ann, Eva, och Gunnel. Vi pratar om organisationer som arbetar i Rumänien och bestämmer oss för att ta reda på mer- hur ser det egentligen ut  i tex Malu Vanat där Alina bor? Hur arbetar man för att förbättra?

Efter ett par dagar förstår jag att en av organisationerna som är i framkant i att förbättra romernas situation i Rumänien är Hoppets Stjärna.

Jag mailar Lennart Eriksson, son till organisationens grundare. Han svarar att han redan hört om Alina via en av de andra tjejerna jag träffade på mötet. Han skriver:

”Den 27/12 kommer Alina att vara hemma i Malu Vanat (som ligger väldigt långt från Iasi där vi jobbar) och då kommer vi att ordna någon lokal pastor vi känner att besöka henne. Sedan är det bara att sätta igång och hjälpa Alina med sitt förstörda hus. För jag tror helt och fullt att Alina är i desperat behov av hjälp. Det är de allihopa. I desperat behov. Därför känns det gott i hjärtat att vi nu tar 24 års erfarenheter i landet, och gör något åt situationen för romerna. Men det är komplext. Oerhört komplext. Ju mer jag frågar och försöker lära mig, desto mer inser jag hur lite vi i vårt land verkligen vet om romernas sorgliga historia. Jag har inte ens ett ordförråd för att berätta om det. I Sverige använder vi ord som ”Kris” och ”Katastrof” alldeles för lättvindigt. Om exempelvis vi i Sverige har en kris på grund av att det blir ett extraval i mars – vilket ord ska jag då använda för att beskriva romernas situation?

Hoppets Stjärna kommer att ägna många år åt att förändra romernas situation i Rumänien. Efter 24 år har vi lyckats hitta väl fungerande alternativ för familjer med funktionsnedsatta barn. Snart finns det inga hemska institutioner kvar. Vårt fokus på familjen är klockrent, och är en stor framgång. Nu är vi nära helt nya lagar, reformer och ändrade attityder bland befolkningen. Men vi är inte framme än, mycket återstår. Och vi fortsätter. Men – det visar sig att de kunskaper, kontaktnät, strategier, förtroende och myndighetskontakter vi har idag, passar perfekt för att angripa romer-problemet. Ingen trodde att det var möjligt att förändra samhällets syn på funktionsnedsatta. Men det är på gång – i full fart. Ingen tror att det går och förändra Rumäners syn på romer – men jag säger: -Jodå, det går det visst.

Gå in på www.starofhope.se/romer och läs.

Det går att förändra. Vi måste visa de rumänska samhället, politiker och medborgare, att det är möjligt. Först måste Hoppets Stjärna genomföra och lyckas med sociala projekt. Barnen måste folkbokföras och börja i skolan, de måste få hjälp med studiestöd efter skolan. Listan kan göras lång på vad som måste göras, med det viktiga är att vi ser romerna i ögonen, lyssnar på dem och anpassar insatserna efter de specifika behov som finns i varje romsamhälle.

I Rumänien arbetar förutom Hoppets Stjärna, Hjärta till Hjärta, Erikshjälpen och Sam-hjälpen. Vi arbetar på olika ställen i detta stora land, och vi försöker hjälpa varandra i de stora strukturella frågorna. Det är en jätteutmaning, och har behövs många insatser. Men vi har avsikten att samordna oss, så vi kompletterar varandra.

Förresten – jag fick av den tidigare Rumänienske Presidenten titeln ” Sir” den 6/12 2012.  Är alltså Riddare enligt Rumänsk lag. Jag skriver detta med glimten i ögat. Men – det är otroligt värdefullt om man vill förändra i Rumänien. Ingen Rumän nonchalerar mig.  De skulle bara våga…:-)”

Sir Lennart. Jag är mållös. Tack. Jag ger dig min beundran och mina futtiga 200 kronor i månaden.

Det är många som är skeptiska till om det är rätt att ge romerna vi möter på våra julpyntade gator en slant. Tvekar du så tvekar du, det är inget konstigt. Men fryser de? Ge ett par vantar. Är någon hungrig? Köp lite mat. Ge ett Hej. Ge ett leende.

Och -Gå in på någon av de ovan nämnda organisationernas sida och bli månadsgivare.

Om du inte tycker att just det här ska få ditt engagemang – engagera dig i något annat. Och jag vet. Du kanske inte har tid. Eller ork. Men..du kanske har tid ELLER ork? Eller…både och? Då kan vi förbättra förbaskat mycket och bli en liten ljusglimt för väldigt många.

Hej Annie och Jan.

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Ibland hejdar sig tiden när oönskade situationer uppstår och vi i nästa andetag har en högst ofrivillig verklighet att förhålla oss till.

Med ett omfattande väljarstöd på närmare 40%  är det uppenbart att många känner med er i alliansen efter gårdagens val.

I år våndades jag personligen mer än någonsin eftersom jag inte ser något parti som en självklar politisk hemvist, snarare ser jag klara poänger i så gott som samtligas politik. Ihärdigt gjorde jag tester, valkompasser och läste på innan jag igår begav mig till vallokalen. Till slut, efter sexton laddade minuter i båset i min dotters skolmatsal, lade jag, som känner mig som en socialliberal feminist, min röst på Centern och dig Annie.

Jag är en snart fyrtioårig tvåbarnsmamma som föddes rätt in i den svenska medelklassen i mitten av 1970-talet. Med hjärtat i mitten och med vänner både till höger och vänster, med erfarenhet av såväl arbetslöshet som sjukskrivning och som egenföretagare och kulturarbetare ter sig möjligen ambivalensen självklar. Jag upplever blockpolitik som förvirrande, något förlegad och begränsande. Jag har haft förmånen att ha röstat i hela fem svenska riksdagsval, endast två gånger av dessa föll rösten på samma parti, det var ditt FP, Jan.

Tyvärr verkar det inte som om det bara är jag som varit osäker i år. Just nu visar valmyndigheten en siffra på 17% röstberättigade som lät bli att rösta, en siffra som är större än Sverigedemokraternas 12,9% och även den väl värd att begrunda. Osäkerhet och en hel del vilsna funderingar, brist på engagemang, en känsla av hopplöshet och en rejäl dos fördomar kan ligga till grund för dessa siffror.

Visst finns det en hel del som ni i alliansen kunde gjort bättre under era regeringsår, men vet ni, jag har inte ork att hela tiden fokusera på det ickefungerande, det dysfunktionella. Känner inte ni likadant i era debatter ibland? Att man vill flytta fokus till det den andre gjort och gör istället för det som inte gjorts och görs? Jag är full av beundran för såväl er som era kollegor och motståndare som valt att gå in så helhjärtat i politiken. Jag är tacksam över mycket som ni i alliansen uträttat, dock finns ett par hjärtefrågor som jag saknat i er politik. Men – man kan inte få allt. Det vet vi alltför väl nu när valet inte kom att sluta som ni och nästan 40% av väljarna hade önskat.

I morse försökte jag efter bästa förmåga förklara för våra flickor att det inte blev det ”laget jag hejjade på” som vann valet, utan att det blir en förändring bland dem som ”bestämmer mest” i vårt land. Med frukostflingorna i mungipan och på ett för åldern särdeles självklart vis, sa vår fyraåring; Alla får bestämma, bara de är snälla.

Det var just det, den lilla parametern.

Sverigedemokraterna har brutit ny mark. En kraft som skrämmer 87% av de aktiva väljarna har fått allt större plats, en kraft som jag förmodar har sitt ursprung i en skavande rädsla och ett drypande missnöje över ett alldeles för snålt diskussionsutrymme hos samtliga andra partier under de senaste åren. Gravt sörjer jag SDs väljarstöd idag och vi får höra i samtliga partiledare kommentera i media att de själva gör detsamma. Ni verkar så rörande eniga om att SD inte ska få inflytande, om att ni är beredda på att agera kraftfullt både enskilt och tillsammans för att det ska förbli så.

Jag vill inte på något vis framstå som sakkunnig här, som att ni bara ska ändra er agenda, men Annie och Jan – vi har ett större problem nu än att stå på rätt sida. Det visar sig finnas en chans till ett samarbete som ger er chansen att rädda en hel del av det ni varit rädda ska gå förlorat vid ett regeringsskifte.

Igår kväll när du Jan talade inför ditt parti så sa du något som jag tyckte var hedersamt av dig att yttra i den minst sagt trista situationen som du befann dig i. Trots besvikelse och förlust förmådde du ändå se de väljarna ni faktiskt fick stöd av – i FPs fall ca 350.000 personer. De, sa du, de skulle ni inte glömma bort. I ditt fall Annie är väljarna ännu fler.

Jag vet att det inte blev som ni tänkte er, jag vet att ni gått till val som en allians, jag vet. Men den där röda handen som nu är utsträckt, är det inte bättre att ta den än att inte ta någon alls?

Den handen kan ge er en möjlighet att göra en hel del av det ni vill, trots att det inte blev i exakt det sammanhang ni önskade och jobbat så hårt för.

Vi har hört hela 2014 hur samtliga partier vet precis vad som är bäst för Sverige, både i EU och inrikes. Nu har ni trots allt en hyfsat tillfälle att visa vad som är bäst i den situation som råder. Vad tror ni att era väljare väljer, att ni är med och påverkar mer eller mindre även om det är med andra omkring er? Förmodligen mer.

Mina ord till er här är varken sprungna ur fakta, statistik eller expertis. Snarare bara ur en envis syn på att dialog löser det mesta. Som en helt vanlig, vilsen väljare, som ett kort tag efter det att elfte timman är slagen lägger mitt hopp till sunt förnuft.

Till och med i Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist samarbetar den Röda och den Vita rosen när det blir mer allvar i deras värld än de bett om. Är det inte dags att välja det näst bästa alternativet, Annie? Ett annat sätt att åter vara med i toppen, Jan?

Av oss som röstade igår hoppades 12,9%, möjligen, på en valutgång som denna. Inte fler. Men nu är den här, och vad gör vi?

Jag säger vi för att det inte riktigt är min cup of tea att bara gnälla på det som andra gör fel  och sitta på åskådarplats. Jag agerar gärna, jag vill engagera mig och bidra med det jag kan, tycker och är tack vare de möjligheter svensk demokrati gett mig.

Vi som nu kan bör alltså höja både vår röst och vår lyhördhet.

Fler är för olikheter än de som är emot. Fler struntar i blocken om vi får människor i vårt land att lära sig vikten av samarbete.

I alla tider har vi kompromissat. Jag hoppas på er. Ni är i mina ögon de bredaste partierna, ni har förmågan att tilltala många.

Det blir inte alltid som man önskar. Känslan jag har för närvarande är högst ofrivillig. Känslan av att ha kastat bort min röst på C om ni inte förmår er se bortom ert eget lag, den dröjer sig dessvärre kvar.

Snälla Annie och Jan, ta den där handen. Jag tror Sverige mår bättre av det än om ni avböjer.

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Men det kan bli bra ändå.

Vänliga, hoppfulla hälsningar

Sanna Martin

Sanna Martin är 39 år, artist och egenföretagare, boende i Stockholm.